Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Om en, som är död. Af Andrea Butenschön. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
258
ANDREA BU’i’EN SCHÖN.
Vi behöfva ej se oss länge om i
atelieren för att förstå, hur målaren
älskade att framställa lifvet »där nord»
just om vintern. Här träder den fram,
nordlandsfiskarens kamp mot en
majestätisk natur, som fordrar mycket tålamod,
mången hård försakelse, men som också
kan rikt löna på sitt sätt. Se hur tätt
båtarne glida intill hvarandra — snö och
isiga vindar förena hvad soligare
lefnadsförhållanden åtskilja, och de dystra, nakna
klipporna bilda en talande bakgrund till
det mänskolif, som rör sig på den arm
af världsoceanen, som smyger sig in mot
Ultima Thule. Den inre naturens
uthålliga motståndskraft står ansikte mot
ansikte med fordrande och obevekliga
naturlagar och visar sig vara kampen
vuxen.
»Flux over os hersker hin iskoide Pol,
beliggend langt borte fra straalmilden Sol
med bistre Planeters Aspecter»,
skrifver den gamle Nordlandsbarden Peter
Dass, hvilken man gärna citerar, då det
blir tal om den af honom så varmt
besjungna hembygden.
De låga, torftiga boningarne häruppe
rymma mången hjälte eller hjältinna, som
törhända räknar det att ha vågat sitt lif
under stormiga nätter på böljorna för att
rädda sin frände eller blott sin nästa
endast för en naturlig handräckning. Och
hur många fiskarfamiljer kunna väl säga,
att ej en eller fler af husets manliga
medlemmar »blei» på sjön. *
»Man spörger en Fader, som Sönner har stor:
Hvor er dine Sönner? — De bleve ifjor.
Hvorfor, når Saturnus Befaling gir ud
at jorden skal straffes med Hagel og Slud,
da ligger vi nærmest ved Hånden.
Her flyder en Are, her Tiljer og Vrag,
her Tofte, saa mange som Stene på Tag,
her Kropper og Legemer döde.»
* »Blef kvar». Gängse uttryck i Nordland för
omkomna fiskare. Ibland försvinna hela båtlag.
I ensamhet och mörker brottades
Jakob med Israels Gud, men han släppte
ej taget, innan han fått välsignelsen. Så
är det med naturen, hon utdelar sina
håfvor efter kamp, i ensamhet och i det
fördolda, och efter den långa svarta
vinternatten, »hvad vinteren andet end idelig
Nat», skiner ju midnattssolen.
» Tvert om, naar at Sol er i Tvillingens Hus
meddeler hun Landet et yndeligt Ljus.»
Man kan förstå, att. folket häruppe
blir till det yttre något kärft och
otillgängligt, men att dess själslif kan bli
förunderligt naturligt, icke blott käckt
utan äfven känsligt. Under dessa
lifsvillkor, i dessa isolerade trakter, hvad blir
ej hemmet, hvad blir ej solstrålen, då
han efter orkan och mörker bryter fram
genom molnen öfver fjället? Han blir
så mycket, att han har anats, har »känts
i luften».
Man har kallat nordländingen
vidskeplig, och det kan väl så vara, men månne
icke naturen också har lärt honom att
se och känna det, hvartill kulturen
sun-nanifrån ännu ej gifvit honom något
lexikon?
fi*
Gunnar Berg var en äkta
nordlän-ding. Han hade det inom sig, som glider
öfver de fem sinnenas, så att säga,
tra-ditionela gränser och närmar sig det
själsplan, där atmosferens klarhet gör det
möjligt att se längre fram och vidare
omkring än hvad »blotta ögat» kan
återspegla.
Och hur han älskade hembygden och
allt, som hörde den till! Här vistades
han alltid, då han ej arbetade i
Tyskland, och hit längtade han. En gång
kunde han ej »holde det ud» och stod
helt oväntadt en vacker dag på hemmets
tröskel.
Öfver dörren hänger ett större utkast
af en mängd fiskarebåtar, hvilka samlats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
