Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Boston. Af Cecilia Wærn. Med 4 bilder - Tre dikter. Af Oscar Levertin - Styfbarn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOSTON.
267
uppstaplade hattaskar. Detta är det
moderna Boston, tébjudningarnes och
kvinnoklubbarnes, filantropiens och
före-läsningsvurmens Boston.
I öster och söder åter sträcka sig
ofantliga kvarter, där handelsstaden
öfvergår i Chinatown, i arbetarekvarter
och sjömanskvarter, där
lumphandlar-och pantlånarbodar trängas på forna
hufvudgatan Hela South Boston är en
sådan stum tragedi, där ett helt nätverk
af breda alléer och enstaka stora hus
tala om den tid, då detta var en
omtyckt förstad, medan terrängen på
sluttningarne af den södra af de båda
hafs-bukterna skulle kunnat bjuda ett
oförlikneligt storstadsläge, om icke de förste
grundläggarne föredragit att draga sig
undan de ostliga stormarne i skydd af
Beacon hill.
Tre dieter
Af Oscar Leuertin.
Stiftarn.
JSMn sollös barndom, sådan som de fa,
"MsjP som sent af sorgsna famntag födts,
och hvilkas ungdomsår förödts
i salar utan sång, på gator grå:
i ständig skräck för spenamn och för hån
de lekplats fly, mot skolans skämt
de småle tvekande och skrämdt
och drömma helst för sig i spiselvrån.
En lefnad frätt af evigt gäckad dröm,
lik tiggarhand förgäfves räckt
mot hvarje förbigående och sträckt
dock städs på nytt emot den lifvets ström,
som far förbi med allt sitt öfverflöd:
de stå vid rikedomens kant,
men lyckas knappast få den njugga slant,
som smulor skänker, aldrig hela bröd.
Sist dö de liksom öfvergifna djur.
Och slätas deras örngottsvar,
är hyrd den hand, som kudden tar.
Ett nummer strykes på en sjukhusmur.
Likgiltigt vänds och läggs i kistan ner
en nött relik, som lifvet gaf.
Sen- till en trång och oprydd graf
i kyrkogårdens namnlösa kvarter.
Den dunkla skrift mest liknar deras lif,
som man af tärd och håglös hand
ser ritad i en stadsparks sand
till tunga timmars trötta tidsfördrif.
Hieroglyfer om fördolda sår
stå tecknen där en kort minut,
och barn, som leka, sorglöst stryka ut
ett otydt chiffer om förblödda år.
Ensamma resenärer, sägen mig,
hur I er tunga färd förmån!
I evigt hemsjuke, som gån
besvikenhetens hvassa törnestig,
min tankes sänklod aldrig kunnat nå
de dunkla djupen af er nöd.
Ett söndagsbarns mest fulla kärleksglöd
kan ej ett styfbarns bitterhet förstå.
Och dock, när vinet skummar i mitt glas
och rosor täcka helt mitt bord,
jag stundom hör ett sällsamt ord
inom mig midt i festens fröjd och ras,
ett ord till dem, som gå därutanför
och se till mina lampor opp,
som gå i saknad, utan något hopp,
till alla dem ett brodersord jag hör.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
