Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sjätte häftet
- Tre dikter. Af Oscar Levertin
- Styfbarn
- Brännoffer
- En båt med blommor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
268 OSCAR LEVERTIN.
Ack, utifrån är vackrast hvarje fest.
Jag aldrig såg ett gästabud,
dit svårmodstankens mörke gud
med hjärtats ensamhet ej kom som gäst.
Då såg från ljusen jag mot gatan ner
och stilla log, lik en som vet
sin egen och de andras hemlighet,
och gaf i tanken ros och glas till er.
*
ßrännof fer.
t]M/yar ört, kom den ock från det ädlaste frö,
|f|Æ skall vissna, det vet jag, med åren,
men hvad fostrats i eld, bör i eld fa dö
och ej multna långsamt på båren.
När timman är slagen, låt offret ske!
Tänd förbränningens bål i natten!
Den, som undret sett, tål icke att se,
hur vinet åter blir vatten.
Ett barn, som snyftar, du hör i din själ.
Hur bittert det klagar och beder!
Men vet: blott en saknad tusendedel
är ett dödssår jör kärlekens heder.
Väl lappas och lagas spindelväfssöm
för skadan af fjärilsvingen,
men den spånad, som väfts af ditt hjärtas dröm,
den lappar och lagar ingen.
Allt annat kan nötas, bli vanligt och grått
och åldras i hvardagsbetrycket,
men har silfret en enda rostfläck fått,
är glansen borta från smycket.
Den vackraste sagan är fortast förtäljd.
Se, världen bär agg till det rena,
och oskärad skönhet och ogrumlad helgd
det skänker döden allena.
*
Sn båt meel blommor.
J]jmLn båt med blommor glider bort mot hafvet
med blad, som hösten bränt, kring toft
och master
och däcket i förbleknad prakt begrafvet
af slocknad vallmo och af vissen aster.
Blott tubarosen står där marmorstel
och doftar om förbrunna kärleksöden.
Min lefnads älskade, min tankes själ,
säg, om vi slumra eller det är döden?
En båt med blommor glider bort mot hafvet.
I kvällssol le kring floden lifvets länder
med ljusa hus i hvita körsbärslundar,
på ängarne till ringdans knytas händer,
men barnet ljuft vid modersbröstet blundar,
och aftonsvalkan dör i fågelsång.
Hvad ölet läskar godt den gamle! Skratten
jrän gröna gärden klinga kvällen lång.
Se, älskade, snart skymmes allt aj natten.
För evigt sjunker soln bak lifvets länder.
Nu slottets spira, parkens poppelkrona
re’n töcknet höljt. Hvarthän då bär oss båten?
Ty tornens klockor jag ej mer hör tona.
Mot hvilken okänd ocean går stråten?
Ack, är min hand så kall som din? Så domnadt
mitt leende, som det jag svagt ser smeka
din slutna mun? Säg, är då allt fullkomnadt
och vi fått sluta sörja, sluta leka —
ej någon klocka jag hör längre tona.
I svarta mörkret står nu allt begrafvet.
Nej, intet afsked, intet tack, du kära!
Vi skiljas ej, som förr, på dunkla hafvet
mitt hjärta skall ditt hjärta vara nära,
och samman segla vi i natten, samman,
mer oupplösligt än oss världen unnat.
Den stund, som släcker sista stjärneflamman,
beskär en högre fröjd än lifvet kunnat —
en båt med blommor glider ut på hafvet —.
(TW^)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:41:16 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1895/0296.html
