Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Litteratur. Émile Zola. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
litteratur.
Emile Zola.
otsatserna i det moderna franska
själslifvet kunna kanske bäst uttryckas medde
gamla utslitna slagorden: realism och
idealism. Men idealismen under sextio-,
sjuttio-och åttiotalen tager en särskild form,
präglad som den är genom pessimismen, som
då härskar. Zolas ungdomstid inföll under
den idealistiska pessimismens blomstringsår.
Det andra kejsardömets Frankrike
bevittnar denna besynnerliga och intressanta
utveckling af romantiskt optimistisk idealism
ä la Victor Hugo till världsförakt. När
Zola var 16 år och började författa, utgaf
Flaubert sin bästa roman, Madame Bovary,
och ett år efter utgåfvos två diktsamlingar,
Gautiers Emaux et camèes och Théodore
de Banvilles Odes funambidesques.
»Madame Bovary», utkommen 1856, och de
bégge diktsamlingarna från år 1857 tala i
ett afseende samma språk, trötthetens och
världsföraktets. Diktarne vända sig från
verkligheten till formen.
Verklighetsfientlighet och formdyrkan äro drag, som
utmärka denna idealistiska pessimism.
Théodore de Banville utmejslar rimmen till
sådana vidunderligheter som marionettes
— les filles gu on marié honnètes, Gautier
förkunnar, att formen ensam är allhärskande
och oförgänglig i stycket l’ Art, där han
säger:
L’art robuste
Seul a 1’éternité,
Le buste
Survit à la cité.
Diktarens dåvarande trosbekännelse tar
sig uttryck i Mussets bekanta ord, att han
är född för sent i en för gammal värld.
Sarah Bernhardts valspråk återger med
spirituel fyndighet pessimismens hjärtesuck
i orden: »Toutpasse, toutcasse, tout lasse».
Flaubert, som är realist, är icke desto
mindre formpedant och dränker sin stora
begåfning i petigt formpedanteri. Han finner
världen tråkig, och tesen i madame Bovary
kunde sägas vara världens tråkighet, och
i sin brefväxling med George Sand säger
han om och om igen, hur galen diktaren
är, som anstränger sig för att skapa ett
mästerverk. Han känner sig oförstådd: i
en värld af dumbomar har diktaren ingen
plats, och han försäkrar, att poetisk
skaparkraft är en dumhet, ett kastande af pärlor
för svin, när publiken, som förstår, på sin
höjd utgöres af ett tiotal personer i ett
helt folk. Baudelaire, en hyperraffinerad
kulturdiktare, har i detta fall precis samma
åsikt: dikten och verkligheten äro två
skilda världar, den ena skön och intressant,
den andra tarflig och lumpen, och
diktarens uppgift är att lefva fjärran från
pro-fanum vulgus, i en frivillig landsflykt från
den simpla verkligheten.
Detta missnöje med verkligheten, en
aristokratisk diktarpessimism, har sin grund
i en stigande misstämning hos diktarne
öfver den romantiske individens
betydelselöshet. Det är en känsla af diktarens
isolering i nutidslifvet med dess praktiska
uppgifter, en upptäckt af den rena
skönhetsvärldens otidsenlighet i en praktisk tid.
Föraktet och den öfverlägsna ton, hvarmed
diktaren behandlar verkligheten, uttrycker
också en känsla af underlägsenhet, icke
blott en känsla af öfverlägsenhet, en känsla
af underlägsenhet inför det praktiska lifvet,
hvilket sotn ett hemskt vidunder skrämmer
och förlamar idealisten. Han känner sig
bortkommen och liten i en värld, hvilkens
maktmedel han ej förstår och där
konkurrensstriden rasar.
Samma bortkommenhet och dunkla
farhåga utmärkte också kejsardömet och den
officiela världen. Napoleon III:s hof är
ett salongshof, man vet där mycket väl,
att man icke är populär, men vill ändå
bibehålla skenet. Man söker skapa sig ett
konstladt anseende genom konstlade medel,
man bländar t. ex. allmänheten genom
paradståt som vid utställningen 1867.
Hof-hållningen är mera lysande än någonsin,
kejsarinnans toaletter, hertig de Mornys
kärleksäfventyr, hertiginnan de Sagans baler
påminna om lyxen och skandalerna under
Ludvigarna. Man eggar lyckojägarnas
passioner genom oerhörd korruption och söker
utestänga nya frågor genom att sysselsätta
allmänheten med hofskvaller, och därigenom
att man endast gynnar de officiela kotteri-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
