Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Litteratur. Émile Zola. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
emile zola.
9
begge egenskaper, den lurande vaksamheten
på konjunkturerna och den ögonblickliga
beslutsamheten. Impulsen är stor först då,
när den beräknar sina medel för att nå
sitt ändamål. Beräkning och impuls äro
af naturen fiender, de måste lära sig att
blifva vänner, diktarnaturens fantasi måste
sammanträffa med den beräknande
logikerns lugn. Hos Saccard är fantasin för stor.
Han är ett bevis på, huru Zola ser den
praktiske mannen som poet men blott till hälften
som sådan. Maxime, sonen, kallar honom
i sin mycket karakteristiska beskrifning
»millionens skald», men de kolossala vinster,
han ser i sin fantasi, berusa honom.
Gunder-man, den judiske bankiren, som slår honom,
är däremot det rena affärsgeniet, som lugnt
och tåligt afvaktar det rätta ögonblicket,
men, när detta ögonblick kommer,
begagnar alla bakhåll och utvecklar en
feberaktig verksamhet. Ju mera praktisk
impulsen är, desto mera imponerande är den.
Den öfverlägsne mannen är den hungrige,
som bäst förstår att spela den mättes roll,
rollen af likgiltig. Ingen skall gissa den
öfverlägsne mannens hemlighet. Han skall
lägga sig i försåt för lyckan som jägaren
för villebrådet. Ju tätare buskarna äro,
där han hvilar, desto bättre är det. Ju
tystare han är, dess mindre skrämmer han
villebrådet. Om ingen ens ser på honom,
att hans hjärta klappar, så mycket bättre!
Vänta kan han ju få, men det kommer ett
ögonblick, då villebrådet är inom skotthåll.
Pang! skottet smäller, jaktbytet är hans,
och den skicklige skytten erfar den enda
suveräna fröjd, hvilken i sig innefattar alla
andra — segerfröjden. Hos alla dessa män,
som äro vuxna de stora kraftprofven för
framgång, finns som hos Zola själf en
sammansättning af diktarens fantasi och
logikerns beräkning, af värme och kyla, af
hänförelse och list. De höra till
uppkomlingarnas klass och till dem, som måst truga
sig till framgången. Zola hade af sitt eget
fattigdomslif lärt denna köld och detta lugn
som villkor för uppkomlingens seger.
* *
i!1
Då komma som de första tecknen till
en ny, mera pessimistisk grunduppfattning
romanerna Germinal (1885) och /’Oeiivre
(1886), på svenska kallade Vårbrodd och
Konstnärslif. Här är ej längre passionen
skulden till det onda, det är ett hopplöst
arbetsslafveri som här skildras. En
obeveklig verklighet, som ingen ansträngning
kan betvinga, icke ens vetenskapen eller
den kloke mannens praktiska geni, ställer
sig här som ödesmakt i vägen för
individen och förintar honom. Här är en strid
mot ett motsträfvigt material, hvars slut
aldrig kan bli seger. Germinal behandlar
en olycklig arbetarstrejk och en olycklig
arbetarbefolkning. Zola skref den efter ett
besök i kolgrufvorna, och den tröstlösa
sanningen i dessa skildringar föreföll sedan
nästan profetisk, när samma scener kort
därpå upprepades i Decazevilles, Lüttichs
och Charlerois kolgrufdistrikt. Hvad ban
här framhåller är grufarbetets obelönade
kamp för tillvaron, arbetets utslitande lif.
Hvad som utgör detta hvardagslifs
faktorer framträder med hemsk tydlighet genom
den minutiösa detaljskildringen, hvarigenom
man likasom tycker sig höra droppens
eviga fallande, när han urhålkar stenen,
eller med andra ord tycker sig vara med
om nödens småningom förfäande inverkan.
Natten utan dag, ett evigt släp i grufvans
mörker innebär lifvet för grufarbetaren.
Hans arbetsdag åtföljes icke, när kraften
slappnar, af någon slutlig belöning. Vid
målet i hans lif väntar blott fattighusets
reträttplats och förnedring och
ålderdomens öfvergifvenhet. Ingen sparad penning,
ingen statens pension, intet spekulationens
mästerdrag förljufvar denna ålderdoms hvila.
Och den fredliga anarkisttyp, som Zola
ställt midt ibland dessa knotande, svarar
blott med ett bittert löje på uppmaningarna
till uppror. Strejk? hvad skall det tjäna
till, en strejk skall naturligtvis undertryckas.
Men nog skall han vara med, om de vilja
ha strejk, alltid. Men — allt måste bli
nytt — »slaa spillet i stykker, så har de
mig sikker».
Och följer man dessa mäns, gubbars,
gummors och barns lif, skildradt på detta
sätt dag för dag, först då förstår man
värdet af Zolas metod och detaljbeskrifning.
Man får därigenom blicka in i arbetarens
lif och märker, att man ej känner det
mycket bättre än afrikanegerns. Ty först
nu genom upprepningen inser man, att med
enformigheten i ett sådant hvardagslif bli
styfrarna lifvets lycka, småsnålheten eller
att samla dessa styfrar lifvets mål och
solglimtarna, vunna på hvad sätt som helst,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
