Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Litteratur. Émile Zola. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
282
hellen lindgren.
kärlekens njutning, om också otillåten,
hvarje ögonblicklig glädje blir ett rof, som
lifsslafven kastar sig öfver som den
uthungrade kannibalen efter en lång fasta.
Kroppsarbetets träldom är tragiken här,
det andliga arbetets träldom är tragiken i
1’Oeuvre. Claude Lantier, denna romans
hufvudperson, är målare, bredvid honom
står skriftställaren Pierre Sandoz och
arkitekten Louis Dubuche. Romanen är
intressant, då man kan märka likheter mellan
både Lantier, Sandoz och Zola och mellan
Sandoz och Flaubert. Lantier har den
stora naturalistiska ärelystnaden att göra
en fri luftsstudie med ljusa färger. En olycka
för honom är denna ärelystnad. Mycket
abstrakt taladt är Claude Lantier en typ
för konstnärsinstinktens sträfvan efter den
ideala fullkomligheten. Fastän det är Zola
som tecknar honom, så är det dock så.
Claude lefver för idén om den symboliska
kraften hos färgsammansättningen, han vill
med färgens medel ge det universela intrycket
af ljus och skönhet. Hans ärelystnad är
en tafla, framställande världsstaden Paris,
sedd i fågelperspektiv med den majestätiska
storheten af dess Cité, betraktad från bron
Saints-Pères. När dimmorna sjunka bort
från tornen på morgonen vid soluppgången
som en fallande mantel, då skall man se
staden stiga fram ur dimbadet som en
skönhetsdrottning med sina glänsande husrader,
Seines vatten som sitt skärp, kyrkornas
högtidliga toppar, utkanternas myllrande
lif som svarta punkter på taflan. Allt
detta vill han skildra. Och detta — kan
han ej skildra. Känslan af denna hans
oförmåga tar lifvet af honom. Hans lif
är nu en ständig plåga. Tanken på taflan
jäktar honom till döds. Är det möjligt
att skildra detta, frågar han sig. Ena gången
känner han: ja det är möjligt, den andra:
nej, det är omöjligt. Han känner
mystiken och storheten af detta ämne. Claude
är mystiker, trots det att han tror på
naturen med öfvertron hos en tillbedjare.
Framför allt är han dock ärelysten.
Hos konstnären är ärelystnaden kampen
för målet, för segern, och han vinner ju
visserligen egen ära därigenom, men det
är ingen direkt kamp för hans egen
personliga fördel eller ens lycka. Hans
egoism är en lidandets egoism, ej glädjens.
Detta framgår framför allt tydligt af 1’Oeuvres
skildringar. Kärleken till hustrun hos
Claude, en kärlek, som ursprungligen har
all ungdomskärlekens entusiasm och doft,
offrar han för sin förfärliga tafla. Den
kväljer honom natt och dag. Han stiger
upp om natten, halfklädd, för att måla
med ljuset i ena handen, förvildad af sin
törst efter att lyckas ge form åt sin dröm.
En dag fordrar hustrun honom tillbaka.
Hon förbannar denna målning, som har
förstört deras kärleks frid och jubel.
Ett ögonblick ser det ut som om Claude
skulle uppvakna ur sin konsts rus och
dröm. Men det slutar med att han hänger
sig i ateliern. Och om författararbetets
öfvermakt öfver människan säger Pierre
Sandoz: »Tro mig, arbetet har beröfvat
mig allt — — — med hvar bit bröd
tuggar jag mina fraser, arbetet sätter sig
till bords med mig och går till sängs med
mig, hvilande på samma hufvudkudde.
Ingenting existerar mer för mig; när jag
besöker min mor, är jag så förströdd, att
jag tio minuter efter det jag träffat henne
ej vet, om jag hälsat god morgon. Min
hustru har ingen man mer. Jag har stängt
bakom mig dörren till världen och kastat
nyckeln genom fönstret». Huru detta
andliga arbete är det aldrig slutande, huru
hvart afslutadt verk blott är en upphunnen
station, som blott eggar att fortsätta till nästa,
huru det dödar hemlifsglädje och
hvardags-glädje, nuru den stora framgången kanske
kommer, och huru belöningen för alla dessa
ansträngningar slutligen blott är att hinna
till spetsen af sin förmåga, att vinna ett
rykte och att sedan gå nedför, bli glömd,
ja bli skymd af sig själf — allt detta talar
romanen om, bättre än vi här kunnat
återgifva det.
L’Oeuvres ämne är då konstnärslifvets
melankoli, konstens inkompetens att skänka
den personliga lyckan. Konstnärens
sträfvan är ett lidande, en evig trånad, rastlös
och dödande, ty han sträfvar efter en
omöjlighet, att fånga oändligheten, fixera hela
lifvet, koncentrera intryckens massa och
ge en världsbild. Oupphörligt
återkommer som Claudes fixa idé denna totalbild
af Paris i Zolas beskrifning på hans kval.
Häri ligger en själfbekännelse om Zolas
egen djupaste ärelystnad, hans egen trånad
efter att säga, måla, återgifva det, som
ännu aldrig blifvit måladt, utsagdt,
återgifvet, naturens innersta mysterium, lifvets
gåta. Och det är betecknande, att Claude
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
