Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Atlantis. Af Emil Svensén. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3o6
emil svensén.
hafvet utanför’ den dåvarande kända
världens råmärken, hade ej allenast hans
tanke, utan hans icke mindre lifliga
fantasi erhållit det friaste spelrum, hvaraf
han äfven i stor utsträckning visste att
göra bruk.
Härvid har hans uppfattning af
jordens form och skapnad pä ett afgörande
sätt spelat in och låtit honom se den
gamla sagan under helt nya, för dess
upp-hofsmän alldeles främmande
synpunkter. För att från början rätt förstå denna
saga är det, såsom vi redan påpekat,
nödvändigt att lägga på minnet de
mile-siska geografernas med all säkerhet från
Egypten lånade uppfattning af jorden
såsom en af världsfloden Okeanos
omfluten skifva, och Europa från Herakles’
stoder till den kolkiska Fasis såsom
den norra och kanske större hälften af
dess fasta land. Men denna
uppfattning var ej längre den store atenske
filosofens. Platon har redan hunnit höja
sig till den åsikt, som på hans tid
predikades af Pytagoras’ efterföljare,
men som längre fram i tiden fått namn
af den ptolemeiska. Uti dialogen
Fai-don lagger han sålunda följande ord i
sin lärare Sokrates’ mun: »Jag är således
(fortfor Sokrates), först och främst
öfvertygad därom, att jorden är rund och
befinner sig i himlarymdens medelpunkt.
Vidare (sade han) är jag öfvertygad
därom, att jorden är ganska stor, och att
vi, som bo ända från Fasis till
Herakles’ stoder, bebo en liten del däraf,
boende omkring hafvet liksom myror och
grodor omkring ett träsk, och att många
andra folk bo annorstädes i dylika
trakter.*»
Af den gamla uppfattningen om
jordens skifform har Platon således allenast
hållit fast vid åsikten om Europas be-
* Återgifvet efter Dalsjös öfversättning.
gränsning mot söder. I öfrigt har, som
vi se, hans öfvergång till läran om
jordens klotform för hans uppfattning af
dess beskaffenhet i allmänhet medfört
vidtgående konsekvenser, liksom denna
läras inverkan på tidens hela
världsåskådning varit så stor, att den ännu knappast
är till sin fulla betydelse uppskattad. Dit
hör särskildt, att åt jordens yta
nödvändigt måste gifvas en alldeles oerhörd
utsträckning, många gånger öfverträftande
den lilla del däraf, som man dittills kände
till eller hade någon aning om. Väl
kan man ännu icke på långt när genom
mätningar och beräkningar hafva
kommit till så pass noggranna resultat som
de alexandrinske geograferna, hvilka
några århundraden senare delade sig
mellan en åsikt, som beräknade jordens
omkrets en sjättedel för stor, och en annan,
som beräknade den en sjättedel för liten.
Men i alla fall måste det hittills kända
landet innanför Herakles’ stoder krympa
i hop till en försvinnande obetydlighet
bredvid de nya rymder, som nu öppnade
oändliga synvidder för aningen och
fantasien. Läran om antipoder, ehuru af
medeltidens munklärde utdömd såsom ett
kätteri, har sina främste förfäktare bland
den senare forntidens störste män, som
sträfvade att utfylla det oerhörda
vattensvalget mellan Indien i den yttersta östern
och Spanien i den yttersta västern icke
med ett, utan med flera stora fastland.
Och dessa okända fastland var det ej
möjligt att föreställa sig såsom folktomma;
äfven där måste nya släkten af människor
lefva och röras, arbeta och sträfva, fröjda
sig och lida såsom vi.
Allt detta kunde ej undgå att
mäktigt tilltala en ande sådan som Platon.
Det låg i tidens lynne, såsom det väl
legat i alla tiders, att i ett aflägset
fjärran söka allt det stora och sköna, som
icke återfinnes på nära håll, och särskildt
har Herodotos gifvit ett kraftigt uttryck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
