Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Bland kroppsarbetare. Af Jac. Ahrenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
348
ja c. ahrenberg.
fruktades, som barnet fruktar busen, och
hatades således äfven. Orsaken angafs
vara den, att arbetaren icke behandlades
af polisen med samma billighetskänsla
som öfverklassen. Uppstod någon
»harmoni», det är förargelse, mankemang eller
skandal med polisen, tystades saken ned,
då den felande hörde till öfverklassen,
medan arbetarens namn och yrke utan
vidare gafs till pris åt skandalen.
Bland arbetare hade, himlen vete
hvarför, skräddarne minsta prestige.
Timmermännen, som kallades
»hackspettar» likasom på Scholanders tid, ansågos
för lägre tjänande bröder. Ett värkligt
skällsord var ordet »bonde». Sedan vid
förekommande behof hela det svenska
språkets väl försedda lager af
krafttill-mälen blifvit förbrukadt, var och blef
»bonde» slutklämmen, utöfver hvilken
intet mera gafs. — I jämförelse med
bonden var man dock en hufvudstadsbo,
en konstförfaren man, en yrkesidkare, på
det näst högsta trappsteget till
herre-mannaklassen, ett trappsteg, som mer än
en af ens gelikar öfverskridit. Likasom
denna högre sfer talade man icke
»bondmål», utan riktig »tidningssvenska».
Ehuru inkomsten icke var stor, så är
det gifvet, att i det frikostiga och
gästfria Sverige, där sparsamheten icke hör
till folkets kardinaldygder, »spenderingar»
tidt och ofta skulle förekomma. Dessa
afdruckos alltid under regnvädersdagar
på bakgårdar, i källarhalsar — en gång
minns jag till och med i stora sockerfat
— eller i främmande folks förstugor. Alla
namnsdagar spenderade dagens hjälte
brännvin »öfver glatta gelaget» och kaffe
åt kvinnorna; endast murare kommo i
fråga, »hackspettar» och bärare voro
uteslutna. Fick man reda på någons
födelsedag, som inföll under arbetstiden, var det
på samma sätt. En riktig guldgrufva, eller
rättare bränvinskagge, voro vi
nybegyn-nare. Enligt yrkets coutume fingo vi lof att
»spendera» på Stenborgare eller
Udde-vallare (en afskyvärd smörja), när det
första hvarfvet slagits; vi måste också
spendera, i fall vi satte in tvillingar (två
stenar i stället för en) i hvalfvets hjässa,
spendera, om vi murat två koppskikt öfver
hvarandra, ett så groft fel, att den felande
först fick ett sittbad i en murbruksbalja,
hvilket bekom våra mollskinnsbyxor
mycket illa. Byggherren fick lof att
spendera, då grunden lades, och då taklagsöl
firades. Lägga vi därtill, att själfva
basarna icke helt och hållet sluppo från
spenderingen, så måste det medgifvas, att
vi under regnvädersdagar förde ett
ganska fuktigt lif. Oaktadt dessa libationer säg
jag aldrig några druckna på arbetsplatsen.
Bygget gick »snabbt i väders», allt
för hastigt i fleres tycke, ty när den sista
slefven murbruk glättades ut på den
öfversta skorstens-pipan, då var
arbets-gifvaren vanligen fri från alla
förbindelser. Kamratlaget bröts, enhvar sprang
med andan i halsen från det ena bygget
till det andra, såvida han icke redan i
tid betingat sig plats. Det var en tid
af hopp, fruktan och skiljsmässa. Ehuru
befrielsens dag för mig var den första
angenäma dag, sedan jag börjat som
kroppsarbetare, skildes mina kamrater
och jag åt med vänskap och aktning för
hvarandra. Det är mig en glädje att här
anteckna, det några af kamraterna, sedan
vi skildes åt, stigit »i gradorna» upp i
de själfägandes lyckligare lottade klass.
Aret därpå råkades en del af det
gamla gelaget åter. Vintern hade varit
svår. Den starka kölden, stockningen
inom alla affärsgrenar hade gjort
arbetarnes ställning mer än vanligt tung;
men nu lyste vårsol igen, arbete hade
man fullt upp för tillfället. I den stora
hetsjakten för tillvaron var man åter
kommen till en tid af lugn. Den tyngsta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
