Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Ibsens »Lille Eyolf». Af M. Prozor. Öfversättning för »Ord och bild» från förf:s franska manuskript - I - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
370
m. prozor.
lisk sora det är möjligt med dramats
realistiska form och de öfriga personernas
verklighetsprägel. Det är nu icke längre
ett samhällets offer, som på ett ödesdigert
sätt vänder sig mot detta samhälle, utan
det är en hemlighetsfull kraft, som gör sig
gällande öfverallt, där det finnes något, som
»nager og gnaver» och hindrar folk från
att sofva.
Denna försåtliga varelse, som ser så
ödmjuk och undfallande ut, drar först till
sig allt, som bär orons och lidandets frö
inom sig, och drifver sedan sina offer att
störta sig själfva i fördärfvet. På det
viset gå visserligen äfven många ädla och
goda frön förlorade. Men dessa frön voro
icke lifskraftiga, och det är framför allt
om lifvet som det är fråga. Och denna
förstörande makt tjänar just lifvets
intressen, då den i djupaste djup upprör alla
lifskraftiga själar. Det är en smärtsam
operation, som kostar mycket på, men
den, som har kraft att uthärda den, blir
rikligen belönad. Ibsen tror på denna
möjlighet till seger, och det är i denna
tro, ingalunda i några resonnemang och
utläggningar, som vi hafva att söka den
gripande makt, hans arbeten äga. Han
känner ingen fruktan inför de
skräckingif-vande naturkrafter, åt hvilka han gifver
mänsklig gestalt i somliga af sina styckens
figurer.
Han gör aldrig af dem någon
Mefisto-felesfigur, som »alltid vill det onda och
alltid gör det goda». Ty en i och för
sig fullständigt ond vilja finnes icke till
för Ibsen. Han drager heller icke i
betänkande att väcka upp alla vår naturs
slumrande krafter, att återgifva oss all
den ursprungliga lifaktighet, som
förslap-pats af skuggrädda samvetens
klenmodighet och af den fruktan för oss själfva, som
ligger i tiden. (Byggmästar Solness.) Han
spelar själf rollen af frestaren, som väcker
vår åtrå att veta hvad godt och ondt är,
viss om att det onda skall försvinna, så
snart skuggorna och lögnerna skingras,
så snart vi öppna våra ögon för att rikta
dem mot sanningen, mot naturen, där
intet ondt finnes.
»Här har ni ett nytt djäfvulstyg», skref
Ibsen till en svensk vän, när han skickade
honom »Byggmästar Solness». »Ännu
ett djäfvulstyg», upprepade han nyligen,
då han öfversände »Lille Eyolf». Det fin-
nes allvar på botten af detta skämt. Hans
konstnärliga verksamhet har bragt honom
in på individualismens vägar. I sin tur
leder han nu de andra in på samma väg,
i det han predikar det, som han kallar
»Menneskeaandens Revoltering». Han
uppmanar dem att lefva så, som han diktar, att
visa sig starka, oberoende, odelade i hvad
de vilja och hvad de göra. »Husk—det,
at leve, er en Kunst», säger Brand. Denna
konst kräfver både ett ideal och, för att
detta skall förverkligas, den kraft, som
hos konstnären kallas snille, hos hvarje
dödlig vilja. »Snille är tålamod», säger
Pascal, sora i stället för vilja brukar det
kristliga uttrycket tålamod. Ty det
tålamod, han talar om, det är tankens, när
han söker sanningen, trons, när hon
består i själens anfäktelser, barmhärtighetens,
som aldrig tröttnar, aldrig förslappas, och
slutligen — som grund och villkor för
alla de öfriga slagen af tålamod — är det
kärlekens gudomliga tålamod, kärlekens till
det sanna, till mänskligheten men äfven
kärlekens till lifvet. När denna kärlek
fyller och gifver lif åt hela den
tålmodiga naturen, uppgår den i den enhetliga
viljan.
Därför är det som nu Ibsen, viljans
apostel, framträdt som kärlekens’
försvarare utan att afskräckas från någon af dess
uppenbarelseformer.
Detta försvar framföres i »Lille Eyolf».
II.
Sedan jag nu antydt den allmänna
grundtanke, som inspirerat Ibsens senaste arbete,
likasom han legat bakom alla hans dramer,
kan jag nu mera obehindradt tala om dess
form och betrakta Lille Eyolf från
dramatisk synpunkt.
»Hvarför skall man så mycket
sysselsätta sig med hvad jag menar?», sade Ibsen
till mig. »En hvar bland oss handlar och
skrifver ju under påtryckning af någon idé.
Har jag lyckats att gifva ett godt drama
med lefvande personer, det är frågan».
Olyckligtvis beror det ej på skalden
ensam, i hvilken grad denna fråga
framställes på ett lyckligt sätt och följaktligen
äfven lyckligt besvaras af publiken. I det
afseendet är skalden i viss mån beroende
af den sceniska tolkningen. Och han är
det i desto högre grad, ju mera subtil den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
