Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Ibsens »Lille Eyolf». Af M. Prozor. Öfversättning för »Ord och bild» från förf:s franska manuskript - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ibsens »lille eyolf».
37i
konst är, med hvilken hans drama är
sammansatt, ju finare denna konst återgifver
författarens afsikter. Ibsens skådespel hafva
ock blifvit allt mer och mer svåra att spela
och allt mer och mer tjänliga att egga
intresset och talangen hos vissa sceniska
konstnärer.
Dessa olikartade egenskaper återfinnas
i intet ibsenskt drama i högre grad än i
»Lille Eyolf».
Man har velat påstå, att detta drama
helt och hållet hvilar på Ritas roll. Vi
skola se, att så icke är förhållandet. Men
sant är, att Rita är en utomordentligt
tecknad figur, kanske den mest lefvande af
Ibsens alla kvinnoskapelser. Det finns väl
icke någon skådespelerska med
temperament, som icke skulle förstå den. Till
och med medelmåttiga talanger hafva
lyckats ganska bra med denna roll. Jag vill
därför inskränka mig till några lösryckta
iakttagelser.
Först och främst måste Ritas yttre
motsvara dels det porträtt författaren gifver
af henne, dels den karakter han förlänat
henne. Hon är icke en nevrose-patient,
hon är en frisk och lefvande kvinna, ja hon
är lifvet själft, i dess mest »fortærende»
alstringskraft. Må det ej förglömmas,
att Ritas kärlek ej är af brottslig art: där
måste finnas den frimodiga öppenhet, den
tillförsikt och den känsla af att vara i sin
goda rätt, som hos den passionerade
hustrun karakterisera det sinnliga begärets
uttryck. Kärleken på teatern har allt för
ofta uppträdt som hemlig och förstulen
eller som förrädisk och bedräglig, och
vanan att spela det slagets kärlek kan lätt
föra Ritas framställarinna på villospår.
Det kan därför ej nog kraftigt framhållas,
att i »Lille Eyolf» kärleken uppträder med
öppet visir, full af makt och tillförsikt,
obesegrad ända till slutet, redo att i kraft
af barmhärtighet blifva mänsklighetens
behärskare, efter att förut i kraft af
skönhet och lidelse hafva behärskat en man.
Härmed vare dock ej förnekadt, att den
i början visar sig vara af en särdeles
jord-bunden art, gränsande till det lasciva, för
en stund ansättes den till och med af
dåliga frestelser, som dock genast förkväfvas
af Ritas storsinnade natur. Ty det får ej
förglömmas, att i denna kvinnas natur
finnes en latent gudomlighet, innesluten i
ett hölje af skön och stark djuriskhet, men
däremot må man alldeles kasta undan alla
de konstlade distinktioner, som man
velat upprätta mellan gatans kvinna,
hemmets kvinna och templets kvinna. Hos
den sanna kvinnan, jag vore frestad att
säga hos hvarje kvinna, finnas alla dessa
tre kategorier på samma gång. Detta är
beklagligt för alla de otaliga äkta män,
som hysa den småborgerliga och löjliga
fruktan att blifva eller hafva blifvit
bedragna, och beklagligt för de stora eller
små talanger, som på denna simpla och
bekväma grund byggt upp en hel
litteraturriktning, som numera sträcker sig öfver
alla land. Jag ber de skådespelerskor, som
skola spela Rita, att glömma denna skolas
alster, huru bländande de än
understundom kunna te sig, och endast rådfråga sig
själfva, sin egen sanna natur, om nämligen
de hafva förnimmelse af sanningen i
rollen. Den är antingen lätt eller omöjlig
att rätt uppfatta.
Jag öfvergår till Alfred Allmers. Jag
tror, att den skall lifligt tilltala någon af
de i våra dagar ofta förekommande
konstnärsnaturer, som veta, huru mycken
bitterhet och våldsamt hat, som kunna hopas
inom oss genom en idealism, som
sträcker sig längre än vår begåfning. Desse
skola kunna spela rollen med fullkomlig
naturlighet. De skola framför allt kunna
framhäfva en af rollens allra mest
dramatiska sidor, hvilken äfven gör stycket i
dess helhet särdeles dramatiskt; jag menar
det omotståndligt tilldragande inflytande,
som en på samma gång mild och stark
kvinnonatur utöfvar på dessa svaga
karakterer, såsom skalden nu så mästerligt
visar oss det i Astas person. Och ju mera
förnimbart detta tilldragande inflytande
blifver från början, desto starkare intryck
gör den plötsliga upptäckt, som
förvandlar Astas och Alfreds inbördes ställning.
När jag säger plötslig, talar jag naturligtvis
endast om intrigväfnaden i »Lille Eyolf».
Plötslig är här ej detsamma som oväntad.
Hela utvecklingen af intrigen i pjesen,
denne man, som ovillkorligen drages till
den unga flickan, Astas upprördhet, Ritas
instinktmässiga oro, den förtviflade ifver,
med hvilken hon vill nedrifva den mur,
som rest sig mellan Alfred och henne, en
ifver, på hvilken Alfred ej har annat
svar än en allt mer och mer
ogenomtränglig köld, allt detta låter oss ana den hem-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
