Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Ludvig XIV:s tidehvarf. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LUDVIG Xiv: S TIDEHVARF.
375
de s. k. stora tidehvarfven äro
litteraturhistoriska fördomar eller chimerer. Som
hufvudargument för satsen behandlar han
Ludvig XIV:s tidehvarf vidlyftigare, men
vidrör också både Perikles’, Augusti,
Medi-ceernas och drottning Annas tid.
Att det bästa är, när publiken själf är
arbetsgifvare åt diktaren, hvem vill förneka
det, icke litteraturhistorikern åtminstone.
Hr Hedin är i sin goda rätt, när han
säger detta, men i öfrigt torde hans påstående
vara en sanning med modifikation — han
får ursäkta, att jag tror det. Dock det är sant,
jag vet ju på förhand, att han ingenting
ursäktar, när det gäller hans teser, alltså:
jag tillåter mig tro det, trots hans bok.
Med denna har han lyckats bevisa, hvad
som icke är så nytt och så motbjudande
för litteraturhistorien att erkänna, som han
tyckes anse, nämligen att inflytandet från
högre ort haft stora olägenheter, men med
sin bok har han ej lyckats bevisa, att detta
inflytande varit absolut skadligt, ej heller
lyckats öfvertyga någon, att ej solsken från
en mäktig beskyddare gifvit kraft och
frodighet åt litteraturen i synnerhet på de
tider, då den stora eller mäktiga
personlighetens ord och exempel gält mer än nu.
En konungs och stormans intresse för
vitterhet är ju i allmänhet maktens och
kapitalets intresse för den förvärfsgren —
litteraturen —, som har svårast af alla att
på egen hand finna någon plats på
samhällets rangstege eller lägga ens grunden till
ett måttligt välstånd. Och det är först ett
måttligt välstånd, som tillförsäkrar
individen frihet. Det är därför litteraturen som
förvärfsgren är ett hårdt lifskall, som ofta ledt
till undergång och som underlättats på ett
storartadt och oväntadt sätt, när mäktige
gynnare gifvit sin uppmuntran och sin skärf.
Och den höge herrns intresse för
litteraturen har i allmänhet utom kapitalets
fördel en annan: det är oftast i jämförelse med
en obildad publiks ett upplyst intresse:
han har sett mer af lifvet och förstår bättre
att bedöma det än den borgerlige
vråsitta-ren, som önskar lifvet framställdt blott från
sin ståndpunkt.
Visserligen är den höge herrn såsom
konung rojalist och som rik eller mäktig
aristokrat, och det är ett partiintresse, i
hvars tjänst eller åtminstone under hvars
tryck diktaren oftast får stå, men diktaren
har många sätt att undandraga sig följ-
derna däraf; se t. ex. Horatii sätt att hålla
både Augustus och Mecenas på afstånd.
Man har ju exempel på dylikt beskydd,
som utfallit lyckligt, Karl Augusts beskydd
af Goethe och andra stjärnor i Weimar,
och på annat, som utfallit illa, Fredrik II:s
i Preussen af Voltaire. Allt beror här på
omständigheterna och personligheterna.
Det torde icke vara någon allvarlig
litteraturhistorikers mening att förneka, att
Ludvig XIV:s litterära omdöme kunnat
vara upplystare eller hans intresse lifligare
eller hans pensionsutdelning bättre
afpassad efter förtjänsten. Men därifrån är
steget långt till att ha bevisat, att hans
beskydd varit värdelöst eller rent af skadligt,
och att hans intresse för litteraturen varit
rent egoistiskt. Det är alldeles sant, att
konungens intresse för litteraturen
öfver-drifvits, men man tjänar icke heller
sanningens sak genom att förtiga, att det var
konungen, som, när Racines »Les Plaideurs»
1668 föll i Paris, befallde, att den skulle
uppföras i Versailles, gaf tecken till
bifallet, hvarpå pjesen uppfördes i Paris och
gjorde lycka, och att han på samma sätt
försökte upphjälpa hans »Britannicus», ehuru
det icke lyckades. Det är vidare riktigt,
att hans beskydd var nedlåtande och att
det understöd, som gafs, i jämförelse med
öfriga hofchargers aflönande var en
spott-styfver till ej samma belopp med det, som
gafs åt porte-chaises d’affaires såsom hr
Hedin hånfullt anmärker, men det är icke
riktigt att ej i sammanhang med sådant
antyda, att detta inträffade på en tid, då
Saint Simon med förvåning antecknar om
Racine, att han visade »rien d’un poète
dans son commerce et tout de 1’honnëte
homme». Det är också alldeles riktigt att
påpeka den oberättigade glans, Ludv. XIV:s
tid fått genom Voltaires och efter honom
andras felräkning, då dessa till denne
konungs tid hänfört personer, hvilkas arbeten
skrefvos före hans regering, men saken
blir icke bättre genom att reducera de
stora namnens antal till blott ett, Racines
(s. 45). Äfven om man går in på hr
Hedins paradox och borträknar m:me de
Se-vigné, Bossuet och Boileau som ej stora
— ett synnerligen bekvämt sätt att
underlätta bevisningen, att tidehvarfvet är
litterärt fattigt —, så är siffran ej riktig.
För att visa, att jag ej ställer allt för
stora anspråk på hr Hedins sympatier för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
