Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Ludvig XIV:s tidehvarf. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 76
HELLEN LINDGREN.
tidehvarfvet, skall jag anföra ett par
jämförelser, som kanske ej skola vara utan
intresse. Det finns en eminent fransk
litteraturhistoriker, Paid Albert, som har
samma tes som hr Hedin, så att han säger,
att gentemot de böcker, som upphöja
konungarnas förtjänster om litteraturen, »man
skulle kunna skrifva en sannare och
origine-lare med titeln: om konungarnas ödesdigra
inflytande på litteraturen, vetenskapen och
konsten (La Litterature francaise au
dix-septième siecle VI:te uppl. s. 22). Och han
upprättar också en lista öfver dem, som
verkligen tillhörde hans tidehvarf, men
han finner bland dem, som stodo under
det direkta inflytandet af hans personliga
.regimente, följande : Boileau, Racine,
Fénelon, la Bruyère, och bland dem, som
tillhöra det till hälften (de intermediära):
Bossuet, Moliére, La Fontaine, M:me de
Lafayette, m:me de Sévigné — alltså
betydligt flere än hr Hedin. Och fast han med
mycken bitterhet angriper hoftonen och den
ortodoxa fördomsfullheten i tiden, faller
det honom icke in att bestrida snillet hos
de författare, Hedin vill göra från
storheter till nollor. Frågan om deras värde
är en smakfråga, men ett bevisas häraf,
att den beundran, desse fått af
litteraturhistorikern, ej behöfver vara förestafvad
af brist på frisinne eller af tarfligt
eftersägande.
Grunden till hr Hedins ensidighet och
öfverdrift ligger däri, tror jag, att han
begär af kungen och hans vittra krets, att
de skola ha samma åsikter om lifvet som
»vår upplysta tidsålder». Som om vi ej
också hade våra fördomar och vore vår
tids barn! Han talar om för oss och
färglägger, hur Boileau smickrade, hur Bossuet
var absolutismens advokat, hur m:me de
Sévigné var till en viss grad känslolös för
böndernas lidanden — hans citat från
henne kunde vara intressanta nog att
närmare skärskåda, likasom vissa påståenden
om Bossuet (t. ex. att han aldrig i
Variations har ett godt ord att säga om
reformatorerne: Bossuets skildring af
Melanchton är dock ett prof på motsatsen)
— men är det historisk synpunkt att
behandla författare som brottslingar, därför
att de återspegla en tid, hvars trosdogmer
voro rojalism, intolerans, aristokratdyrkan
och ståndsegoism? Dessutom är visst icke
Boileau företrädesvis hofsmickrare, lika
litet som Bossuet företrädesvis är den
krypande hofprelaten, och ingendera hör till
de såpbubblor, hvilka blott äro
litteraturhistorikernas skapelse. Hr Hedins
sedvanliga grundlighet sviker honom vid hans
bemödande att framställa saken, som han
ser den. Så när han anklagar miss
Thacke-ray att vara ensidig lofprisare af m:me
Sévigné, hvilkens fel hon skulle söka
öfver-halka och bortförklara såsom blott
beroende på »hennes kasts och tids
fördomar», medan sanningen är, att denna
biograf starkt betonar dem som skuggor på
hennes personlighet, t. ex. s. x 14 i
Tauch-nitz-upplagan, där det talas om hennes
»brist på indignation, där orätt skedde»,
att hon »vände sig bort från sanningen
och från pinsamma verkligheter» etc. etc.
Ett mycket upplysande exempel på hr
Hedins obenägenhet att ta med det i
tids-taflan, som ej tjänar hans tes, är en
jämförelse med den litteraturhistoriker, han
visar sig beundra, och som han här
citerar, den verkligen också beundransvärde
Edm. Scherer. Ej nog med att hr
Hedin citerar honom och del VI af hans Études
sur la litterature contemporaine, han
följer honom äfven i framställningen af
Bossuet ganska nära och det är ur denne
författares Etudes critiques de litterature hr
Hedin, dock utan att här anföra källan,
hämtar den lärda utredningen om Bossuets
utgifvare. I förbigående sagdt kan detta
lilla lån jämte ett par andra saker i hr
Hedins skrift föranleda till den misstanken,
att han har den förlåtliga och ofta
märkbara svagheten hos personer, som äga
stor beläsenhet, att vilja gälla för att
ha ett obegränsadt och encyklopediskt
vetande. Intressant är det nu att finna,
hur fullkomligt han negligerar och
ignorerar denne själsfrändes bestämda häfdande
af vikten och betydelsen för litteraturen
af högt beskydd på denna tid. Scherer
är lika afgjord motståndare som någonsin
hr Hedin till Nisard och hans förgudning
af Ludvig XIV:s tidehvarf, han är hvarken
teologvän eller vän af Bossuets åsikter.
Hans exempel visar oss därför bäst, att
det ej är nödvändigt som följd af
ogillandet i allmänhet af denna tids seder och
åsikter att intaga hr Hedins
ytterlighetsståndpunkt. Scherer älskar ej Bossuet, men
när han bedömer honom, förklarar han
honom. Hvarför behandlar man kättarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
