Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Hvad vi beundra i Dantes Komedi. Af Johan Vising. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvad vi beundra i dantes komedi.
395
prägel än skildringen af helvetets tredje
krets ?
»Jag nu i tredje kretsen, regnets kalla,
osaliga och tunga, satt min fot,
där skurar, alltid lika, evigt svalla,
där svarta luften snö och hagelklot
och smutsigt vatten ned i massa fäller
och marken stinker, som tar allt emot.
Här Cerberus, ett vanskapt odjur, skäller
ur trenne öppna gap mot folk, så fort
de sänkas ner i gyttjan, som där sväller.
Han röda ögon har, svart skägg och smordt,
stor buk; och vilda klor, som fasa sprida,
flå, slita andarne på denna ort.
För regnets skull de tjuta högt och vrida
sig af och an, att ena sidan må
bli skiftvis skydd för deras andra sida.
När helvetsdraken nu såg oss där gå,
han slog upp gapen, visade oss tänder.
Ej led han hade, som ej skälfde då.
Min ledare nedsträcker sina händer,
med fulla räfvar han af gyttjan tar
och ned i djurets glupska svalg den sänder.
Liksom en hund, som fram med arghet far
om mat hänkastas, att hans sinne döfva,
går bort, blir tyst, tills han den slukat har,
så ock på Cerberus hans käftar töfva,
de smutsiga, i dunderskallet på
de arme, som helst velat vara döfva.
Vi icke blott se den ohyggliga, mörka
hålan, det svartskäggiga, rödögda odjuret
med dess gräsliga käftar, skuggorna, som
Ilås och vända än den ena, än den andra
sidan till, för att ömsevis få någon lisa;
vi tycka oss äfven höra oljudet och
hundskallet, och våra luktorgan afficieras af
stanken från marken. Intet sinne är
obe-rördt, och detaljernas samverkan är
öfverväldigande. Det är ej så som vi gripas
af Miltons helvete. Dess teckning är
ungefärlig och obestämd, en outförd
skiss, till hvars utfyllande fantasien ej
får några material.
Tydligt och klart aftecknar sig ock
skärseldens klippö mot den botten, som
hafvet bildar, med sina trånga gångar
och sin sedolärande ornamentik.
Paradisets eteriska boningar har Dante
ej velat sudla med någon materialism.
Han var icke lika rå som hans samtid
och talade ej om sinnliga njutningar eller
guld och ädelstenar; det är endast det
mest immateriela i skapelsen, ljuset och
musiken, som är värdigt att ingå i
himlarnes sammansättning. Det heter t. ex.
på ett ställe:
»Det var som om oss där en sky omslöte,
tät, fast och klar och genomskinlig så
som en demant, där solens ljus sig bröte» ;
på ett annat:
»Pris vare, Fader, Son och Ande, Dig!»
så sjöng all paradisets sälla skara
med sång så ljuf, att den hänryckte mig.
Världsalltet tycktes le, hvart jag lät fara
min tjusta blick; och så min tjusning kom
från ögat äfven, ej från örat bara» ;
eller åter:
»Ljus är däruppe (Skaparen därvid
görs synbar för de skapade, som känna
blott uti Hans åskådande sin frid),
och ses en cirkel formad båge spänna
så vid, att själfva solen vore blott
en liten kropp för gördel stor som denna.»
Men äfven dessa framställningsmedel
användas med sådant eftertryck, liksom
färger i lager på lager öfver hvarandra
på en tafla, att de slutligen fästa en bild
i vårt sinne. Outplånliga äro isynnerhet
några detaljer, som visserligen på samma
gång kunna förefalla oss bizarra. Det
är de saliges afbildande som skinande
ljus, som gå i procession eller uppföra
danser och bilda symboliska figurer, kors
eller bokstäfverna i Diligite justitiam
(»älsken rättvisan») m. m. Det är djärft,
men drastiskt.
I stället för att i allmänna ordalag
omnämna situationer och förhållanden,
äfven de mest abstrakta, älskar Dante
att välja konkreta uttryck eller att taga
fram någon realistisk biomständighet, som
för de yttre sinnena kännetecknar
hufvudsaken.
Dante säger t. ex. icke rätt och slätt
och klumpigt, att han själf var en
verklig kropp och hans förare Virgilius en
skuggbild; men han säger, att då de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
