Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Greelyexpeditionen vid Kap Sabine. En tragedi från höga norden. Af Rudolf Kjellén. Med 10 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
422
rudolf kjellén.
skeppen hade svårt att finna ett tryggt
låge. Därutanför ligga några små
holmar, ytterst mot hafvet; dit sändes
genast folk för att undersöka vardarne, och
det dröjde ej länge förrän de återkommo
springande med Greelys rapporter. Med
långa signaler från ånghvisslan kallas nu
alla man ombord. I andlös spänning
genombläddra officerarne pappersbunten;
de läsa, att partiet öfvervintrar i
närheten »under förtviflade omständigheter, i
omedelbar fara för hungersnöd»; slutligen
hafva de hunnit den sista rapporten; den
omtalar, att ännu allt är väl, och att mat
finnes kvar för 40 dagar; de se efter
dess datum — det är den 21 oktober
året förut, 8 månader sedan!
Det var således utan alla illusioner
som nu en båt utsattes, kl. Va 9 på
aftonen, för att gå till det anvisade stället.
I den rytande stormen pressar den sig
vägen fram, förbi udde efter udde;
stränderna bespejas, men ingenting visar sig.
Men hvad är det på toppen af kullen
därborta, är det icke konturerna af en
människa? Snart blir en människogestalt
tydlig, han svänger några trasor på en
käpp i luften; man har således icke
kommit alldeles för sent. Man närmar sig
stranden, och mannen kommer ned, men
hans ben vilja ej bära honom, han
vacklar och faller upprepade gånger.
»Huru många äro kvar?» ropar man
till honom på afstånd.
»Vi äro sju», kommer det doft till svar.
Nu är mannen nära, och man kan se
hans spöklika utseende; kinderna äro
infallna, ögonen vilda, en smutsig och
sliten uniformsrock hänger utanpå flere
skjortor och tröjor; han talar med ett
mumlande ljud, och käkarne arbeta med
konvulsiviska ryckningar.
»Hvar äro de?»
>• I tältet, bortom kullen. Tältet har
blåst ned.»
»Lefver Greely?»
»Ja, Greely lefver.»
»Några flere officerare?»
»Nej.»
Därpå säger mannen åter för sig själf:
»tältet har blåst ned.»
»Hvem är ni?»
»Long.»
Det var alltså Greelyexpeditionens
jägare och starkaste man, han som fått
något mer af matsmulorna än de andra
för att hålla ut med mödorna vid sin
otacksamma jakt. Nu stoppa männen i
hast litet lifsmedel på sig och skynda
ut på slätten bakom kullen. Mycket
riktigt ligger där ett af stormen till hälften
kullvräkt tält, som de innevarande ej
förmått resa upp igen. En man vacklar
ut därifrån och söker räta upp sig till
militärisk honnör;; det är sergeant
Brai-nard, ensam öfverlefvande af de tre, som
bland alla människor stått nordpolen
närmast. Inne i tältet höres ett oredigt
mummel och något som skall föreställa
ett hurrarop. Gråtande af rörelse kasta
räddarne tältstenarne undan och se in ....
Vid ingången ligger en man, som det
synes redan död, med glasartade ögon
och nedfallen käk. En annan sitter utan
händer och fötter med en sked
fastbunden vid armstumpen och söker med den
hämta upp något slags seg vätska ur ett
kärl; det är den olycklige förfrusne från
förra hösten, och hvad han skall äta är
en dekokt på sälskinnskläder. Två
andra lefvande benrangel sitta på marken
och hälla något ur en flaska, det är de
sista dropparne rom, och så stor är dessa
mäns mänsklighet inför dödens åsyn, att
de just ämnat bjuda dessa droppar åt
den på marken liggande, ehuru de så
väl kunnat behöfva dem själfva; en af
dem är också samme Frederick, som
klädde af sig i vinternatten för sin
döende kamrat. Rakt fram står slutligen,
stödjande sig på händer och fötter, en
mörk man med en röd kalott på hufvu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
