Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Greelyexpeditionen vid Kap Sabine. En tragedi från höga norden. Af Rudolf Kjellén. Med 10 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
greelyexpeditionen vid kap sabine.
4I5
det, ansiktet igenvuxet af skägg och
ögonen blickande stelt framför sig. Då
hjälpen kommer, reser han på sig litet och
tager fram ett par glasögon. »Hvem är
ni?» ropa de anländande. Mannen
svarar ej, utan stirrar blott uttryckslöst på
dem. Frågan upprepas, och
då svara de andra: »det är
majoren — major Greely.»
Anföraren för
räddningsmanskapet störtar fram och fattar
hans hand: »Greely, är det
verkligen ni?» — »Ja», svarar
mannen med ihålig och
darrande röst, »sju äro kvar ....
här äro vi .... döende ....
som män .... jag har gjort
så godt jag kunnat. . . .»
Det var människor i
ögonblicket före hungersdöden.
Hade hjälpen kommit 48 timmar
senare, så hade sannolikt ingen
kunnat räddas. De kände icke
längre hunger, icke ens glädje
öfver räddningen. Först
sedan de fått litet mat,
vaknade hungern igen; och det var
ömkligt att se dessa brutne
och kraftlöse män, huru de
sjönko ned på knä och sträckte
ut händerna som bedjande barn,
då man ej vågade gifva dem
mycket föda på en gång.
Läkarne hade här en grannlaga
uppgift; men äfven den
liggande apatiske mannen lyckades
de rädda, genom heta omslag
och några droppar rom; ehuru
han vid återvaknandet till lifvet
först ville skjuta dem ifrån sig och bad
att få dö i fred. Samtidigt satt Long
på fartyget — ty han ville på inga villkor
återvända till eller ens se lägret — och
officerarne ombord kunde icke dölja sin
rörelse, då han åter och åter upprepade:
»Vi ha haft en svår vinter .... en rik-
tigt svår vinter.... det är ett
underverk, huru vi i Guds namn kunnat komma
igenom det.... vi ha varit i svår nöd
. . . . svår nöd . . . .»
Det var ånghvisslans ljud, som först
bragte de olycklige bud om att hjälp var
Räddningen.
nära. Greely hade hört det, men de
andra togo det för stormens tjut allena.
Emellertid hade Long och Brainard
krupit ut och kommit upp på kullen; men
ingenting syntes, utom klipporna och
isen, som de så länge vant sig vid att
betrakta som lifvets sista minne. Då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
