Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Musik. Anton Rubinstein. En minnesteckning. Af M. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
428
m. b.
sprungliga förmögenheten till största delen
förlorad, och då öfverflyttade familjen till
Moskwa, i hvars närhet Gregor
Romano-vitz anlade en teknisk fabrik. Redan tidigt
visade Anton prof på en ovanligare
musikalisk begåfning, och detta föranledde
hans moder, Caleria Christoforowna, född
Löwenstein, själf musikalisk och därjämte
en i hög grad bildad och älskvärd kvinna,
att på allvar taga itu med hans
undervisning i musik. Sedan gossen under
hennes ledning kommit så långt, att hon icke
ansåg sig själf ha mera att lära honom,
anförtrodde hon hans vidare utveckling åt
Alexander Villoing, på den tiden icke blott
Moskwas utan äfven Rysslands skickligaste
musiklärare, som med största ifver och
intresse ägnade sin tid och sina krafter åt
den begåfvade gossen. Denne Villoing
var näst modern hans förste och. såsom
Rubinstein själf säger i sina »Minnen»,
»förutom hans senare handledare i
musikteori, hans »ende lärare», och, tillägger
han, »han var mera än min lärare, han
var min vän, min andre far». I sin
undervisning var Villoing efter den tidens
sed mycket sträng, och knäpp på
fingrarna, luggningar, ja till och med örfilar
hörde till ordningen för dagen, men icke
desto mindre bevarade Rubinstein honom
i kärleksfullt och tacksamt minne och
ansåg sig hafva honom allenast att tacka för
sin säkra musikaliska grund, en grund,
soin aldrig vacklade. Under sin lärares
skickliga ledning gjorde Anton så snabba
framsteg, att han redan i midten af år
1839 -— d. v. s. innan han ännu fyllt tio
år — kunde gifva sin första konsert.
Denna ägde rum på teatern i
Petrowski-parken i Moskwa, och den lille virtuosen
skördade därvid det lifligaste bifall för sitt
förträffliga spel.
I december 1840 anträdde Rubinstein,
åtföljd af Villoing, sin första utländska
resa, och färden ställdes då först till Paris.
Anledningen därtill var den, att hans
moder, som ville låta sonen utbilda sig till
en så god pianist som möjligt, för
Villoing uttalade sin önskan att söka få
honom antagen såsom elev vid
pariserkonservatoriet. Villoing gaf härtill sitt
samtycke och erbjöd sig att själf följa sin
älskade elev till världsstaden. Visserligen
uppnåddes icke det egentliga syftet med
denna färd, ty af en eller annan anled-
ning — vare sig att man ansåg den unge
pianisten för ung eller för långt kommen
i musik för att kunna mottagas vid
konservatoriet, eller, hvilket kanske vj.r det
verkliga skälet, att Villoing, som tyckes
ha varit ända till svartsjuka rädd om sin
elev, icke ville anförtro honom åt någon
annan — blef det aldrig fråga om något
inträde vid nämnda läroanstalt. Men
vistelsen i Paris blef i alla fall af största
betydelse för den unge gossens framtida öde.
I Seinestaden uppehöll sig nämligen då
Franz Liszt, den världsberömde
konstnären, som äfven i Paris hyl’ades såsom
aldrig någon före honom. På en af de
konserter, med hvi’ka Rubenstein
introducerade sig i den franska hufvudstaden,
var äfven Liszt närvarande och uttalade
sig i de mest berömmande ordalag om
det främmande underbarnets hänförande
spel. Och detta uttalande af Liszt, som
då inom musikens värld gällde såsom en
konung, ja en gud, hvilkens uttalanden
och fingervisningar ansågos för heliga och
oförgripliga, hade den verkan, att Antons
fader, hvilken dittills icke velat förlika sig
med tanken på att sonen skulle välja
musikerns ka’1 till sitt vitæ genus, nu
måste gifva efter och låta gossen följa sin
böjelse.
Ett helt åt’ stannade Rubinstein i
Paris, där han, dock alltjämt uteslutande
under Vi’loings ledning, flitigt siuderade,
och där han med städse växande bifall
gaf flera konserter, hvilka besöktes af allt
hvad Frankrikes hufvudstad då hade af
storheter inom tonkonstens värld. Efter
Parisvistelsens slut företog han en längre
konsertturné till England, där
Mendelssohn vid hans första uppträdande själf
förde honom fram till flygeln, och Mosche
les talade med beundran om den ryske
gossens »fjäderlätta fingrar och manliga
kraft» — vidare till Holland och
Tyskland, öfverallt uppväckande en storm af
hänförelse, och vände därpå tillbaka till
Ryssland. I fäderneslandet dröjde han
dock icke länge, ty hans moder, som icke
kände sig riktigt belåten med sonens
framgångar och snart insåg, att föga blifvit
gjordt för hans allvarliga utbildning samt
att ett fortsatt konserterande icke skulle
bidraga därtill, beslöt att taga Anton med
sig till Berlin för att låta honom erhålla
undervisning af någon af de framstående
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
