Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Musik. Anton Rubinstein. En minnesteckning. Af M. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
anton rubinstein.
429
lärare i musikteori, hvilka verkade
därstädes. På Meyerbeers och Mendelssohns
råd vände hon sig i detta syfte till den
utmärkte kontrapunktisten S;egfrid Wilhelm
Dehn, och denne tog sig med glädje an
den unge ryssen. Rubinsteins faders död
(1846) afbröt emellertid snart vistelsen i
Berlin, och på Dehns inrådan begaf sig
Rubinstein då till Wien för att där såsom
virtuos och pianolärare söka sin utkomst.
»Och härmed», säger han i sina Minnen,
»började min själfständighet och ett lif,
nvari sorg och glädje, öfverflöd och de
bittraste försakelser, ja till och med
hunger växlade i rask följd».
Rubinstein hade väntat sig mycket af
sin vistelse i Wien, ty dels var på den
tiden kejsarstaden vid Donau ett musikens
hufvudcentrum, och dels bodde där Liszt,
på hvars kraftiga bistånd och beskydd han
mycket räknat. Men han blef bittert
besviken i sina förväntningar. Lektioner
fick han nog, men de betalades dåligt, ja så
dåligt, att det ibland kunde förgå flera
dagar utan att han hade ett enda öre i
fickan, och det mottagande han rönte af
Liszt var så kyligt, att han föresatte sig
att icke vidare besvära den store mannen.
»Under denna tid», yttrar Rubinstein,
»fick jag känna på hvad det vill säga att
hungra. I mitt rum saknades nästan
möbler, men i stället lågo högar af manuskript
i alla vinklar och vrår. Ty trots hungern
flöt allting så lätt ur pennan: oratorier,
symfonier, operor, romanser, ja äfven
kritiska uppsatser och filosofiska
afhandlingar. Till och med ett slags tidning,
afsedd för en enda läsare, mig själf, bragte
jag till stånd i min tarfliga vindskupa.
Men hungern gjorde sig påmind, och
understundom led jag verklig nöd. Jag fick
smaka på hvad de människor, som själfva
måste kämpa sig fram genom lifvet, i alla
tider fått genomgå». Förhållandena blefvo
dock sedermera något bättre. Liszt råkade
nämligen en vacker dag erinra sig
Rubinsteins tillvaro, gjorde honom ett besök,
därvid han öfverraskades af de torftiga
omständigheter, i hvilka han fann sin unge
vän, och inbjöd honom genast til! sitt hem
samt skaffade honom därefter både elever
och förläggare.
Efter att hafva uppehållit sig i Wien
ungefär halftannat år begaf Rubinstein sig
ånyo till Berlin — egentligen för att del-
gifva Dehn sin afsikt att öfvergifva Europa
och söka sin lycka i Amerika, en plan,
som han dock på Dehns allvarliga
föreställningar uppgaf — stannade där till
revolutionens utbrott 1848 och återvände
då till Ryssland för att där slå sig ned
som pianolärare. Det mottagande han
rönte i sitt fädernesland var dock icke
sådant han väntat sig. För det första lade
man vid ryska gränsen beslag på hans
stora manuskriptsamling — frukten af
många års träget arbete — i den tron att
den utgjorde i chifferskrift affattade
anarkistiska aktstycken, och denna dyrbara
skatt återfick han aldrig, utan måste ur
minnet åter nedskrifva de sålunda
förlorade kompositionerna. Vidare utsattes han
vid sin ankomst till Petersburg för en hel
del obehagligheter, emedan han glömt att
förse sig med erforderligt pass, och då
han icke genast förmådde skaffa sig
legitimationsbevis, hotades han till och med
att slås i bojor och sändas till Sibirien
Man inser lätt, hvilket intryck ett dylikt
behandlingssätt skulle göra på den från
den europeiska civilisationens centra, från
konstens och vetenskapens värld nyss
återkomne unge mannen. Men mer än detta
föga vänliga mottagande smärtade honom
det sorgliga läge, hvari musiken såsom
verklig konst på den tiden befann sig i
hans hemland. »Med undantag af
Glin-ka», säger Rubinstein, »funnos inga ryska
kompositörer; musikaliska dilettanter,
godsägare och byråkrater voro de som angåfvo
tonen. Musiker af facket, verkliga
konstnärer, för hvilka konsten utgjorde ett mål
och ett yrke, funnos icke». Och den stora
allmänhetens intresse för musik var ringa.
Till följd häraf hade Rubinstein, som var
hänvisad till att lefva endast af sin konst,
också till en början ganska svårt att slå
sig fram i den ryska hufvudstaden, men
efter det han i den älskvärda, begåfvade
storfurstinnan Helena Pawlowna lyckats
förvärfva sig en huld gynnarinna, vände
lyckans gudinna sitt ansikte mot honom
och svek honom sedermera icke.
Storfurstinnan, som kring sig församlade allt
hvad Petersburg på den tiden hade
framstående inom konst och vetenskap, icke
blott utnämde Rubinstein till sin
kammarvirtuos samt uppmuntrade och understödde
honom på mångahanda andra sätt, utan
satte honom äfven i stånd att för sin vidare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
