Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Musik. Anton Rubinstein. En minnesteckning. Af M. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
anton rubinstein.
43i
både den store mästaren själf fullt värdigt
och är genom sin storartade innebörd
allenastående i konsertväsendets historia.
Detta var sista gången Rubinstein företog
någon konsertturné. Därefter uppträdde
han visserligen ett par gånger i Petersburg
och Moskwa för välgörande ändamål samt
under sista året af sin lefnad en gång i
Hamburg, men i öfrigt förde han ett
uteslutande åt sin skapande verksamhet
ägnadt, stilla och arbetsamt lif på sin
präktiga villa och företog endast då och då
utländska resor för att i Europas
hufvud-centra uppföra sina tonskapelser. Mången
af hans talrika beundrare närde nog ett
svagt hopp om att ännu en gång få lyssna
till hans bedårande spel och — hvem vet?
— kanske hade detta också kunnat
inträffa, men så kom den stränge
liemannen, den obeveklige grusaren af alla
förhoppningar, och afklippte plötsligt
mästarens lifstråd den 20 november 1894.
Med Anton Rubinstein gick samtidens
störste pianovirtuos och en af dess mest
framstående skapande genier ur tiden, och
efter Franz Liszts, den endes, den
oförlikneliges bortgång, var det strängt taget
endast en, som i afseende på virtuositet
kunde sättas i jämnbredd med honom,
nämligen Hans von Bülow. Men huru
kongeniala dessa musikens båda heroer än
voro, huru de än båda voro påverkade af
den aflidne stormästarens snillrika anda,
huru de än båda sträfvade att uppnå
samma ideal för sin konst, hvilket de funnit
i Franz Liszts spel, så voro de dock till
sin innersta natur hvarandras fullkomliga
motsatser och blefvo därför så äfven i sin
konst. Bülow, den objektive, nyktre och
strängt reflekterande förståndsmänniskan,
den skarpsinnige tänkaren, var
vetenskapsmannen, var filosofen vid flygeln;
Rubinstein däremot, den subjektive, lidelsefulle,
efter stundens ingifvelse jublande eller
vemodsfylda känslomänniskan, den
stormande titanen, var framförallt
konstnären med Guds nåde, var ett konstens
bekymmerslösa söndagsbarn. Och liksom
deras konst framsprungit ur så helt olika
skaplynnen, så var äfven den verkan,
densamma utöfvade på de lyssnande
skarorna, helt olikartad. Bülow intresserade,
väckte beundran, var i hög grad
instruktiv, men förmådde icke värma, och en
tonkonstens aristokrat, som han var, förstods
han ej af alla. Rubinstein däremot
förtrollade, bedårade, hänryckte åhörarna,
kom dem att glömma allt, tid och rum,
uppväckte samma förtjusning, framkallade
samma entusiasm hos alla, lärda som olär-,
da. Därför kan Rubinstein sägas ha varit
den mest universele af dem båda, därför
har hans inflytande som virtuos varit
djupare och vidsträcktare, och därför skall
väl också hans minne lefva längre hos
eftervärlden.
Att beskrifva Rubinsteins spel är
omöjligt. Att söka skildra den dämoniska kraft,
med hvilken han höll sina åhörare fängslade
från första till sista tonen, att gifva en
föreställning om hans glänsande
virtuositet, hans bedårande anslag, hans
underbara, allenastående förmåga att orkestralt
behandla sitt instrument och ur detta
framlocka de väldigaste tonmassor, hans
utomordentliga nyanseringskonst, att i ord
uttrycka, med hvilket lugn och behag han
föredrog t. ex. en Mozarts och Haydns
klassiska tonskapelser, hvilken gripande
tolkning han kunde gifva en Beethovens,
en Schumanns, en Chopins snilleverk —
det förmår ingen penna. Detta måste man
själf ha hört, men har man det, så
glömmer man det heller aldrig — det är ett minne
för lifvet. Rubinstein spelade icke såsom
en virtuos, den där slafviskt återgifver en
annan andes skapelser, därtill var han
alltför egendomlig,’ alltför subjektiv. Han
liksom själf skapade, under det han
spelade, han stod i sina inspirerade ögonblick
på samma andliga nivå som de mästare,
hvilkas tondikter han tolkade. Denna
genomgående subjektivitet i hans konst
har af en och annan kritiker gjorts till
föremål för klander, men månne detta klander
varit berättigadt? Ty måste då icke all konst
vara öfvervägande subjektiv? Måste man icke
vid ett närmare begrundande af denna
fråga gifva Rubinstein rätt, då han i sitt
arbete »Musiken och dess mästare» uttalar
följande träffande ord rörande
objektiviteten och suhjektiviteten i det musikaliska
föredraget: »Hvarje föredrag är ju, om det
icke sker genom en maskin utan genom
en personlighet, eo ipso subjektivt. Att
göra all möjlig rättvisa åt en komposition,
det är hvarje exekutörs plikt, men
naturligtvis får hvar och en göra det på sitt
sätt, d. v. s. subjektivt. Och kan väl
något annat vara tänkbart? Det finns ju
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
