Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ur ett skaldelif. Af Ernst Beckman. Med 15 bilder - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ur ett skaldelif.
483
också ett heligt värde, emedan den var
Guds värld». Hvad som i kvällsstunden
berättades om Gud och änglarne och
saligheten »uppfyllde honom med
beundran och anammades med tro». Han kände
en outsäglig trygghet, då han visste, att
Gud »har barnen kär», och fått
inplan-tadt i sig, »att man egentligen icke skall
vara rädd för annat än att varda elak,
att det egentligen icke finnes annan fara
än den».
Sådan var i korthet hans
världsåskådning. Och den lille fyra- eller
femåringen, som en gång skulle blifva sitt folks
och sin samtids lärare, framlade i
barnsliga ord dess allmänna drag för två små
väninnor, med hvilka han lekte på de
gröna fästningsvallarne. Den ena af dessa
har han förevigat i dikten. Det är hon,
tidigt skördad af döden, som från
himmelen talar i den mystiskt sköna dikt,
hvilken bär namnet »Det döda barnet
till det lefvande».
Skådeplatsen för deras möte i
jorde-lifvet målas med dessa ord:
»Minns du — själf jag minnes det betagen —
när vi möttes allra först vi två ?
Skön var mötesplatsen, vän var dagen
med sin himmel strålande och blå.
Borgplatåen, högt i famnen buren
af den mossbelupne fästningsmuren,
låg där tyst i solig grönskas prakt,
öfver sammanstörtade arkader
rosenbuskar ställt sig upp i rader
och på vallen sälj och rönn som vakt:
knappt en vindfläkt andades i bladen,
sabbatsstilla under oss låg staden,
sabbatsstilla glitterströdda sjön . . .»
Lyckliga dagar, då han ännu hade
sin ömma moders vård, då ung och gammal
gladdes vid åsynen af den liflige, öppne
gossen, då han var allas älskling, äfven
förbrytarnes inom fängelsets dystra mur,
hvilka i honom hade sin ögonfröjd, och
som gjorde honom små leksaker till gåfvor
och gärna sträckte ut sin hand för att
ett ögonblick smeka det brunlockiga
hufvudet, om de tilläfventyrs mötte den
lille i den långa gången utanför
fängelserummen.
Men så drog en dag härjaren, koleran,
in i den gamla fästningsborgen. Den
lille Viktor var blott fem år gammal, när
han förlorade sin moder, Hedvig Düker,
denna hulda moder, åt hvilken han, mer
än sextiårig, bar följande tacksamma
vittnesbörd: »den uppfostran jag under
mina första fem år fick af henne har
sannolikt mer än någon annan bestämt min
världsåskådning» — ett äfven ur
psykologisk synpunkt märkligt yttrande, som
bekräftar den stundom från uppfostrares
läppar hörda satsen, att barnets första
fem till sex år äro för karakterens
riktning de viktigaste.
Redan på själfva begrafningsdagen fick
den lille gossens känsliga sinne en
försmak af hårdare öden. Han hade icke
riktigt fattat, att modern verkligen var
död, förr än en främmande skulle hjälpa
honom att knäppa hans krage och tog
så hårdt i, att det gjorde honom illa.
Då tänkte han för sig själf: »nu får jag
allt känna på annat, nu komma andra
dagar.»
Modern hade från dödsbädden skickat
honom den hälsning, att hon dog nöjd,
»emedan hon fått veta, att det skulle gå
honom väl». Troligen hade hon äfven
förutsagt, att han skulle bli en berömd
författare. Ty från den dagen plägade
alltid fadern — en f. d. fanjunkare, som
deltagit i vårt sista krig — inför
främmande lägga sin hand på Viktors hufvud
och säga: »Det är något till hufvud, det
här, jag har fått veta, att af honom skall
det bli en stor författare.» Gossen kunde
sedan under hela sitt lif erinra sig hur
blodet brände honom i kinderna af
förlägenhet vid faderns välmenta skryt.
Härvid var emellertid intet att göra, ty
efter moderns död hade fadern kastat
en allt uppslukande beundran och ömhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
