Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Hafsmannen. Af Tor Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5O6
TOR HEDBERG.
klara, lekande ljud som af rinnande
vatten och klingande droppar.
Men i det genomskinliga vattnet rörde
sig hafvets underbara, simmande
blomster liksom sömngångare omkring dem,
stego långsamt upp mot ytan eller sjönko
långsamt ned i djupet, belystes ett
ögonblick af solens sneda strålar och gledo
så åter bort i det tysta dunklet.
Solen sjönk, vinden dog alldeles bort,
de fjärran klipporna antogo sällsamma
färger och liknade ljusa skyar, som
simmade på det mörknande vattnet. Men
ljuset försvagades och färgerna bleknade
mer och mer, en efter en smälte
klipporna samman med den blåaktiga
skymningen och försvunno, liksom slocknande
i kvällen. Men i deras ställe började
stjärnorna lysa blekt på himmelen, och
skymningen blef mörker.
Hon lekte icke mer, hennes rörelser
blefvo matta och förunderligt mjuka, och
hon slöt sig nästan kärligt till de hårda
klipporna. Han sträckte armarne mot
henne och sökte locka henne till sig, men
hon vek undan honom och trefvade sig
alltjämt fram utefter den branta stranden.
Allt var nu stilla. Men liksom vattnet
rinner öfver kanterna af en bräddfull
skål, så runnö varma, tunga dofter ned
öfver den höga klippranden. Han
andades kort och häftigt, och det sänkte sig
som en stor tyngd öfver honom. Genom
vågornas döende brus hörde han en
annan främmande röst, som talade i natten.
Och denna röst, som icke var
hafvets, närmade sig, svällde ut och fyllde
natten, svingande i en underlig, bruten
takt. Det ljöd som tramp af hofvar och
prassel af lätta steg och kväfda skrik
och suckar och skratt. Så blef det tyst,
och så — vid randen af klipporna —
steg en klar, genomträngande ton
skälfvande upp i luften, steg och steg,
lockande och dragande med omotståndlig
makt, sviktade, sjönk åter och dog sakta
bort, för att stiga på nytt, högre, klarare,
gällare, tills den brast sönder i ett regn
af toner, som yra hvirflade om
hvarandra.
Men nedanför klipporna, i det mörka
vattnet, syntes tvenne kroppar
sammanslingrade i en vild brottning. Han hade
gripit henne i sina armar och sökte draga
henne med sig, i det han piskade och
sargade henne, fylld af ett ohejdadt
raseri. Länge kämpade hon emot, men
plötsligt bröts hennes kraft, och hon lät
sig föras bort, maktlös och undergifven,
besvarande hans slag med heta
smekningar och med kyssar, stingande som
bett.
Blåa dagar följde på blåa dagar, lika
klar steg solen upp ur hafvet, lika klar
sänkte den sig bortom de fjärran öarne,
ständigt kretsade måsarne under den blåa
himmelen, ständigt sjöngo vågorna kring
de blåa stränderna.
Vid den yttersta ön fanns en grotta ;
under vattenytan gick den genom en
trång öppning in i klippan och vidgade
sig så till ett hvalf, hvars brutna väggar
skiftade i drömlik dager. Där hvilade
de ofta under middagshettan, ty där var
vattnet alltid svalt och stilla, och intet
ljud störde tystnaden.
En dag stannade de där längre än
vanligt, ty morgonen hade varit tung
och tryckande, solen hade bränt med en
olycksbådande glöd, vågorna hade
suckat och klagat, och måsarne hade skriat
till oväder. — Öfver hafvet stod en svart
molnvägg, vinden kastade af och an,
liksom sökande sin kosa; slutligen dog den
alldeles bort, och luften lade sig i
maktlös stillhet ned på det blanka vattnet.
Till och med i grottans inre var stillheten
tryckande, och en tung sömn sänkte sig
öfver deras domnade lemmar. De sofvo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
