Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Hafsmannen. Af Tor Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAFSM ÅNNEN.
509
länge, jäktade af oroliga drömmar, som
doek icke förmådde väcka dem till
medvetande. Då de slutligen vaknade,
för-nummo de ett fjärran, ihållande dån, och
genom dånet ljödo tunga, regelmässiga
slag, som om en jättehand klappat på
grottans väggar. Det klara vattnet skälfde,
och ljuset, som föll in genom grottans
mynning, var fladdrande och ostadigt.
Men deras lemmar voro åter lätta och
smidiga, och deras sinnen fylldes af en
glad oro. Hastigt stego de upp till
vattenytan, och på en gång, gällt och
genomträngande ljöd deras glädjeskri genom
stormens dån och vågornas rytande.
I vild, ursinnig fart rusade de lössläppta
elementen in emot land. Högst jagade
molnen, i tunga massor, mellan hvilkas
sönderslitna kanter den blekgröna himmelen
stundom lyste fram med ett kallt, grymt leende.
Så kom vinden, kastande sig fram i långa,
våldsamma stötar, störtande i ursinnig
våldsamhet mot klipporna, studsande
tillbaka, delande sig och ilande med vilda,
hvinande tjut genom klyftor och öfver
bergskammar, svepande fram öfver öarne,
som hukade rygg och stönade, samlande
sig på nytt och stormande med förnyade
krafter mot nästa hinder. — Slutligen
kommo vågorna, vältrande sig efter
hvarandra med blekgröna, fräsande kammar,
susande fram öfver de låga skären,
dånande mot stränderna, kastande sig upp
i luften, hvita af raseri.
Till dess natten bröt in, lekte de
bland de skummande vågorna, berusade
af det rastlösa dånet och den yrande
farten, än kämpande sig fram mot
vågorna, än ridande på deras skummande
toppar. Och först då mörkret föll på,
sökte de skydd i grottans inre och
somnade där, ännu i sömnen glädjande sig
åt hafvets dån mot de fasta
klippväggarne.
En ny dag kom, och stormen växte.
— Dagen gick, åter föll mörkret på, och
alltjämt växte stormen. Men då de den
tredje dagen stego upp till ytan, dog
leendet bort på deras läppar. -— Ty under
den höga, kalla himmelen gick hafvet
fram med förfärande makt och meel ett
dån, som förintade. Bleka, med armarne
slingrade om hvarandras lif, med ögon
som lyste af skräck och tjusning, rycktes
de bort af de väldiga vågorna, som
skälfde af hejdlöst raseri, piskade deras
nakna kroppar med sitt skum och tjöto,
röto, vrålade. Ena stunden slungades de
högt mot skyn, där stormen grep dem
med en kraft, som ville den rycka dem
upp ur vattnet. — Och där sågo de ett
ögonblick en syn af samma måttlösa
raseri, — vräkande vattenberg öfver
vattenberg så långt blicken nådde, slungande
sönderslitna vattenmassor från topp till
topp, fyllande luften med en hvit rök
och rymden med ett dån, som tycktes
studsa åter från det orörliga
himlahvalfvet. I nästa ögonblick hade vågen rusat
förbi detn, och de gledo ned i den
skummande afgrunden, som gapade bakom
dem — ett ögonblicks lugn, och öfver dem
störtade sig nästa våg, grep dem och
lyfte dem på nytt mot höjden. Stundom
sågo de mellan tvänne vågkammar en
syn af klippor, insvepta i skum, och
dånet växte; då döko de ned i djupet
för att icke blifva krossade mot stranden,
men då faran var öfverstånden, stego de
åter upp till ytan, dragna af en
omot-ståndlig tjusning. Öfver vågornas toppar
kämpade hafvets fåglar på trötta vingar
emot stormen, som kastade dem in mot
land, och stundom drefvo sällsamma
vidunder från de stora djupen förbi dem i
vattnet.
Plötsligt ljöd framför dem ett dån,
mäktigare än stormens och vågornas, och
från toppen af en våg sågo de helt nära
sig ett ändlöst, hvitt bälte af skum och
öfver detta en mur af mörka klippor,
sträckande sig åt båda sidor så långt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
