Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Hafsmannen. Af Tor Hedberg - Vildvin. Af E. N. Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VILDVIN.
S"
Utan att se sig om simmade han ut
mot den öppna horisonten, som på ett
ställe glänste fram mellan öarne. Då
solen sjönk, låg det öppne hafvet
framför honom och bakom honom sänkte sig
öarne långsamt ned i djupet.
Då solen åter höjde sig, voro de
försvunna, och rundt omkring honom bredde
sig endast hafvets oändliga krets. Men
alltjämt fortsatte han sin färd, stirrande
framför sig med bleka blickar.
I ännu tvenne dagar och tvenne
nätter simmade han, utan hvila, utan
uppehåll. På aftonen af den första dagen
såg han ett blått band höja sig vid ho
risonten; men på midten var det som
slitet, och där sänkte sig solen i hafvet.
Dit styrde han sin kurs. Då den andra
dagen grydde, var det blåa bandet bakom
honom och sjönk sakta i hafvet. Sedan
såg han intet — intet annat än himmel
och haf.
Men då solen den tredje morgonen
höjde sig öfver de öde vattnen, stannade
han och lät sina blickar glida rundt
horisonten. Han höjde sig upp och
inandades med vidgade näsborrar den rena,
salta luften. Han lyssnade till bruset af
de långa vågorna, som majestätiskt
rullade från himlarand till himlarand, utan
att hejdas af något hinder på sin väg.
Då vidgade sig hans ögon och speglade
åter i sorglös ro den blåa rymden, —
och han höjde sina armar öfver hufvudet
och dök långsamt ned i det oändliga
djupet.
Vilclvin.
Dagarna dala mot gråblek oktober,
gulnade lofven begynna sin dans —
ännu dock skimrar likt eldig cinnober
vildvinets bladverk i höstsolens glans.
Härligt de slingrande rankorna sira
med sina glödande färger min gård,
medan de kyliga vindarne fira
vissnandets vemod i tunga ackord.
Rodnande vildvin, du kan dock ej bergas
undan förgängelsens skonslösa lag,
snart skall din fägring af vintern för härjas,
isas af frostens kristaller en dag.
Hell dig ändock! Når mitt hjärta vill brista,
fylldt af en aning om nalkande död,
ville jag hylla som du i det sista
sommarens glädje och sommarens glöd.
E. N. Söderberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
