Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Hafsmannen. Af Tor Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5O6
TOR HEDBERG.
blicken nådde. — Ingenstädes en
öppning, ingenstädes fritt vatten, — det var
hafvets slut. Med ett skri af fasa slog
han armarne omkring henne och dök
nedåt, kämpande mot vågen, som kastade
dem framåt mot klipporna. Då kom en
ny våg, väldigare än den förra, och lyfte
dem med omotståndlig makt uppåt igen.
Hon slet sig lös från honom, och sida
vid sida kämpade de mot den
framstormande vågen, lyckades hålla stånd mot
den och döko åter mot djupet. Men den
tredje vågen kom, brusande, vältrande
sig framåt med förfärande makt,
förblindande dem med sina rykande
vattenmassor. Ett ögonblick kände han sig föras
bort, men med förtviflans kraft lyckades
han i sista stunden befria sig ur det
dödande famntaget och dök för tredje
gången mot djupet. Men då han åter kunde
urskilja något omkring sig, var han
ensam.
Vild af förtviflan steg han åter upp
till vattenytan och brottades med vågorna.
Men omkring honom var intet annat än
vilda, skummande vattenmassor, och hans
skri drunknade i det väldiga dånet. Gång
på gång var han nära att kastas mot
klipporna; stundom dök han mot djupet
och hvilade sig ett ögonblick, hakande
sig fast i tången på den steniga bottnen,
medan hafvet ofvanför honom stormade
fram mot stranden.
Det blef afton; stormens raseri
mattades och dog slutligen bort. — Snart
föll mörkret på, men alltjämt irrade han
af och an utefter stranden, sökande sin
maka, sargande sig mot klipporna,
gräf-vande i det hvita skummet, som smälte
bort mellan hans händer. Natten
suckade och klagade omkring honom, men
på himmelen stodo stjärnorna klara och
lysande, speglande sig i vågiga strimmor
på det ännu böljande hafvet.
Solen gick upp i bländande glans
och belyste de ännu våta klipporna. Då
fann han henne; hon låg kastad högt upp
på stranden; i en mjuk båge hängde
den hvita kroppen öfver ett klipputsprång,
håret hade slingrat sig om de
nedhängande armarne, hennes ögon voro stela
och slocknade, och munnen var öppen,
blottande tänderna i ett hemskt leende.
Han sträckte armarne mot henne, han
försökte klättra upp för klipporna, men
förmådde det icke. Då började han att
simma af och an nedanför henne,
stirrande med bleka, stela blickar upp på
den hvita kroppen, som lyste i solen.
Vågorna sjönko allt mer och lade
sig slutligen till ro. Den ljumma luften
stod stilla, en djup tystnad lägrade sig
öfver vattnen. Himmel och haf och
stränder hvilade i det klara ljuset. Solen
steg högre och brände allt hetare på
klippväggarne. — Och fylld af fasa såg
han den hvita kroppen däruppe skrumpna
och falla samman liksom skummet
nedanför den. De mjuka lemmarne förlorade
sin smidiga fyllighet, skinnet krympte
och lade sig i gråa veck, fenorna blefvo
torra och ogenomskinliga, och den
styf-nande stjärten krökte sig i en hemsk,
stel båge.
Då hörde han plötsligt i fjärran klara,
lockande toner. De närmade sig mer
och mer: slutligen ljödo de alldeles
ofvanför honom. Så blef det tyst. Hans
händer knöto sig och han stirrade
andlös upp emot höjden. Då såg han, hur
buskarne däruppe delades och ett ludet
ansikte stack fram. -— Mellan de skarpa,
blottade tänderna lyste tungan röd, och
ögonen stirrade nyfiket på den
förtorkade kroppen, som hängde öfver vattnet.
Med ett vildt, skärande skri sträckte
han sina knutna händer hotande mot
höjden. — Deras blickar möttes, — ett
ögonblick betraktade de hvarandra med
vilda och skrämda ögon, — så slöto sig
buskarne åter, och i vild flykt rusade
hafsmannen bort från stranden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
