Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Litteratur. Verner von Heidenstam. Af Hjalmar Söderberg. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VERNER VON HEIDENSTAM.
525
dem. Andra delen är däremot nästan helt
och hållet glänsande skrifven, framför allt
episoden Sardanapal. Och dock har
diktaren här glömt en sak af en viss vikt:
för att helt kunna njuta af »undergångens
storhet» måste man för ett ögonblick
kunna glömma, att man njuter. Man
måste, om också blott för ett ögonblick,
kunna rysa till på fullt allvar. För att
framkalla denna ofrivilliga rysning, på
hvilken människorna sätta ett så löjligt högt
värde, kräfves åter gåfvan att skapa
tragiska gestalter —- gestalter, som teckna sig
mot händelsernas bakgrund så, att vi
gripas af deras öden, stå dem nära och lida
med dem. Men vi äro endast föga
benägna att gripas af en gestalt, sedan vi
på förhand blifvit underrättade om hans
uppgift att representera det högsta
mänskliga. En sådan liten upplysning, infogad
nära nog redan i affischens personlista,
■är ägnad att utmana all vår mest
stridslystna kritik. Heidenstam har här, jag
vill icke säga trott, men handlat som om
han trott, att eftertanken är något som kan
besegras i öppen strid och efter föregående
utmaning. Sanningen är, att den endast
kan och, hvad mera är, endast vill falla
för ett bakhåll, ju mera konstnärligt lömskt,
dess bättre; den vill lönmördas. Som
denna episod nu är behandlad, verkar den
pittoreskt i ordets största mening, ja
bländande pittoreskt; men aldrig ett ögonblick
tragiskt. Heidenstams begränsning visar
sig här: han är helt och hållet en lyriker.
Och nu »Hemkomsten». Vi möta här
i verklighetens dager upplösningen på ett
sorgespel, som ägt rum i drömmen.
Likväl griper den oss, nämligen på de ställen,
där den besegrar vår eftertanke; men
författaren låter tyvärr äfven nu allt för ofta
fresta sig till att utmana den. För att
taga ett exempel bland många: då
Heidenstam låter Hans Alienus draga upp en
gammal hotellräkning ur bröstfickan på sin
med musselskal besatta pilgrimskåpa, så
kan detta i och för sig vara ett rätt lustigt
infall, om det än icke står synnerligt högt
öfver det slags karrikatyrer, som målarne
kalla atelierskämt; men i det sammanhang,
hvari det är inflätadt, verkar det som ren
litterär stöld från en kommande
generations unga parodilystna studenter, och det
fördärfvar mycket af vår mottaglighet för
de härligt skrifna sidor, som sedan följa.
Det är oändligt synd, att man just i denna
tredje del med dess stämning af
vinterstillhet och ro aldrig går säker för att
förbluffas af dylika infall, som till en del
skvallra om oron i ett alltför kvickt
hufvud, men till en del också om tröttheten
vid slutet af ett kanske väl stort tillyxadt
verk. Detta sista intryck stegras, ju mera
man närmar sig upplösningen.
Reformförsöken bland landtbefolkningen,
prediknin-gen om »hednaguden Jupetter» o. s. v. —
allt detta verkar pinsamt meningslöst.
Stundens alla värdelösa infall blandas här om
hvarandra af en trött och desorganiserad
fantasi, och det hela är tämligen nära att
fördärfvas. Så följer då lyckligtvis
epilogen och räddar intrycket genom makten
af dessa sköna vers, som synas vara
Heidenstams modersmål och naturliga element,
badet, i hvilket han återvinner sin
spänstighet.
Idéinnehållet i »Hans Alienus» är från
början till slut af den mest afgjordt
opopulära art, men det är därför icke dunkelt.
Den tegnérska aforismen om »det dunkelt
sagda» hör till dem, som synas ha
kommit till världen enkom för att användas
på orätt ställe; så har också skett här.
Det är icke säkert, att en sak är dunkelt
sagd, därför att den på den eller den
recensenten gör intryck af att vara det,
kanhända emedan den sprider ett ovälkommet
ljus öfver dunklet i hans egen hjärna. De
absoluta sanningarne äro sanningar af en
lägre ordning och kunna heller aldrig, som
de relativa, klädas i paradoxens blott för
kultiverade sinnen tillgängliga form.
Heidenstam åter älskar paradoxen. Han är
en af målsmännen för den periodiskt
återkommande »Umwertung aller Werte», som
nu på nytt går genom tiden, och som har
sin lust i att ställa på hufvudet dem af
de relativa sanningarna, hvilka just börjat
att auktoritetsvägen vinna ett stadgadt
renommé som absoluta. Visserligen är han
ofta nog paradoxal äfven i den meningen,
att han motsäger sig själf, ty konsekvens
är för Heidenstam den ospirituelaste af de
sju dödssynderna och kanske den enda af
dem alla, från hvilken han utan skrymteri
ber försynen att hålla hans hjärta rent.
Men det ligger ingenting öfverraskande däri:
de rika personligheterna ha alltid en eller
annan afskild kammare i sin själ, där tanke
alltjämt strider med tanke och känsla med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
