Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Litteratur. Verner von Heidenstam. Af Hjalmar Söderberg. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
526
HJALMAR SÖDERBERG.
känsla; så kan då utslaget icke alltid blifva
detsamma. »En karakter, som icke
motsäger sig själf, är icke någon karakter.»
(Rembrandt als Erzieber.) En tänkare, som
icke är nog drifven dialektiker att kunna
bevisa omkull sina egna teser, är icke
någon tänkare. Ur denna synpunkt är
geniets väsen oåtkomlighet, icke alltid blott
för andra, men oftast också för den egna
reflexionen, den egna analysen.
Ja, motsägelsen är oundgänglig här
liksom i alla tankerika verk. Hans Alienus,
hvilken känner sig som främling bland sin
samtids människor och på det hetsigaste
polemiserar mot deras glasögon,
cylinderhattar och svarta bonjourer, är på samma
gång genomträngd af vissheten om att
detta själens främlingsskap, som för honom
är världssmärtans innersta väsen, ingenting
annat är än diktarens, grubblarens, den
ensammes arfvedel tiderna igenom,
oberoende af kostym och kuliss. Och då han
i strofer, som susa af hednisk lifsberusning,
gör sig till djäfvulens advokat och för den
antika sinnekultens talan, svarar han i
nästa ögonblick sig själf:
Er Venus är död! Skjut bort ert vin
och rif i stycken er tamburin!
Den glada hedendom som försvann
var en lysten faun på tjugu år;
den hedendom som för dörren står
är en bruten gråhårsman.
Detta dubbelseende är för Heidenstam
karakteristiskt. Det står också i nära
samband med den känslaris och stämningens
delning i tvenne skilda strömfåror, på
hvilken jag för en stund sedan fäste
uppmärksamheten, och som här gör sig ännu
starkare gällande än i »Vallfart och
vandringsår». I »Hans Alienus» firar
renässanslynnet sin skönhetsfest med det
öfvermo-digaste slöseri på allt det, som frestar
människoöga och människosinne; men vi känna
hela tiden, att den stund är nära, då
värden själf vänder gästabudet ryggen och
bryter upp. De bästa mattor och
kopparfat kunna trötta honom liksom oss, och
förr eller senare slappas vårt
gemensamma intresse äfven för aldrig så sällsamt
formade assyriska vapenhängare. Diktaren
höjer sitt trollspö, sagoslottet sjunker i
jorden, och kring oss drömmer det fattiga
bleka svenska landet med vinternatt och
granskog och snö.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
