Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - En brytning i svenska adelns historia. Af Emil Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en brytning i svenska adelns historia.
533
som en gång stämde möte med prästen
i kyrkan och begärde få se
åtkomsthandlingarna till kyrkojorden. När hon fått
dem i handom, stoppade hon dem på sig
och gick sin väg, hvarpå hon lät sin
fogde anamma en äng, som låg väl till
för de grefliga ägorna. Eller om Erik
Fleming i Finland, som gjorde sig till
förmyndare för faderlösa adelsflickor,
hvarpå han gifte bort dem med länsmän,
skrifvare, bönder och annat »gement folk»
samt sedan tvingade dem att till honom
för billigt pris afstå sin jord, emedan de
genom ofrälse giftermål skulle förverkat
densamma. Andamålet kunde ur
nationalekonomisk synpunkt vara prisvärdt:
att bilda sammanhängande
egendomskomplex, och det fick helga medlen.
Stormansätterna inorn adeln ägde också
jordagods inom rikets provinser i en
utsträckning, hvartill i våra dagar endast
Bondeättens förmögenhet torde bilda en
motsvarighet, men de mindre ätterna trädde,
så godt de kunde, i deras fotspår. Och
det är alltför troligt, att det nog var
utsikterna till »roppande» från kyrkor och
kloster som gjorde reformationen till ett
ljufligt och gladt budskap för den
svenska adeln. Men sanningen kräfver det
medgifvande, att andra samhällsklasser,
bönderna särskildt, icke voro bättre, blott
de kunde komma åt.
Det var ännu ett kännemärke som
ansågs tillhöra adeln, och det var förstånd.
Betraktadt som ett adligt privilegium
hade det nog varit ägnadt att väcka de
ofrälses harm, men det var väl snarare
att anse som en fordran på adeln,
således någonting likställdt vapentjänsten.
Bevisen för detta kraf äro mångfaldiga.
»Dygd, förnuft och mandom göra adel»,
var ett af Gustaf Vasas många bevingade
ord, som den följande generationen
älskade att upprepa. »Efter där och där
i Småland inga adelsmän finnas och inga
andra häller, som ha något förstånd»,
utlät sig konungen vid ett annat tillfälle.
Det kunde väl gå för sig, yttrade hertig
Karl, visserligen med en lätt
ironiskanstrykning — när det en gång var fråga om att
besätta några platser i kansliet, att
utnämna några kanslisekreterare såsom vi
skulle säga — att därtill använda personer,
äfven om de icke vore adel men dock i
förstånd vore adelsmän likmätiga.
Krafven på förstånd gjorde för öfrigt
konungarne ej ensamt gällande. »En
adelsperson framför andra bör mycket veta»,
menade gamle grefve Per, »vara sinnrik,
snäll, snarrådig och vältalig.»
Inom denna så beskaffade
samhällsklass gjorde sig en dubbel cirkulation
gällande. Blomman, den finaste eller
åtminstone grannaste blomman af adeln,
utgjordes af rikets råd, ett antal rundt
omkring i landet bosatta stora jordägare.
Bortser man nämligen från de andliga
medlemmarne, var under medeltiden en
betydande jordegendom jämte adlig börd
i ett par generationer hufvudvillkoret för
inträde i denna lysande krets. Mera
likgiltigt torde det varit, om rådsherren
kunde läsa och skrifva eller förvärfvat
sig några andra specialinsikter utom i
vapnens bruk. Undantagen från denna
regel äro ytterst få. Förhållandet förblef
i det hela detsamma under 1500-talet
med undantag däraf att bildningen växte.
Den förste magistern i rådet på Gustaf
Vasas tid, de andlige alltjämt frånräknade,
var en numera längesedan förgäten
mäster Kristoffer Andersson af en ätt, som
dock tillhörde småfrälset. Experimentet
utföll ej lyckligt, ty mäster Kristoffer dog
i frivillig landsflykt, och det upprepades
ej heller, förrän Gustaf Adolf inkallade
borgaresonen och den kunglige
informatorn Johan Skytte och Kristina juris och
med. doktorn Johan Adler Salvius, den
senare efter en ryktbar strid med hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
