Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Litteratur. Thomas Carlyle. Af Frigga Carlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
thomas carlyle.
565
grymma, lydande naturdriften, som bjuder
rådjurshjorden att kasta sig öfver den
sårade hjorten eller andflocken att döda hvarje
vingskjuten bror eller syster. Öfverallt
rådde den starkares tyranni öfver den svagare.
Det viktiga elementet i skollifvet,
stridselementet, var för Thomas endast en källa
till sorg.
Lärarna få icke bättre vitsord än
kamraterna. De voro skinntorra pendanter, utan
kunskap om människo- eller barnanaturen.
De kände blott till sina lexikon och
terminsräkningar. — »Vi fylldes med ett
oändligt antal döda ord, hvilket kallades
att odla vår själ. Huru kan en liflös,
mekanisk inpräntare af grammatikaliska
former -— en sådan som nästa århundrade
skall fabricera i Nürnberg af trä eller
läder — befordra växten af något,
synnerligast af en ande, som endast hämtar nä
ring af en annan ande, af en tanke, som
tändes till lif af en annan tanke? Huru
skall den kunna antända, i hvars inre icke
finnes en lefvande gnista, endast utbränd,
död aska? Hinterschlags professorer kände
nog sin syntax och om människosjälen så
pass, att den har en egenskap som kallas
minne, hvilket kan påverkas genom
mu-skelväfnaden medelst björkris.»
»Tyvärr, så är det öfverallt och så skall
det förbli, tills samhällen och individer
upptäcka (icke utan öfverraskning), att
arbetet på att genom undervisning bilda en
generations själar är lika ärofullt som att med
krut spränga deras kroppar till atomer.»
Carlyle liknar sitt skollif vid Ismaels
vistelse i öknen, och han lärde detta
ensamma lifs dyrköpta men ovärderliga läxa:
själfhjälp.
Skildringen af universitetet Nameless är
hållen i lika mörka färger som berättelsen
om skolan Hinterschlag. »Det är min
smärtsamma plikt att tillstå», säger Carlyle
genom sitt språkrör, professor Teufelsdröckh
i Sartor, »att utanför England och Spanien
var vårt universitet det värsta af alla
hittills upptäckta. Dock kan jag», tillägger
han bitande, »tänka mig ett ännu sämre
system än vårt: förgiftad föda är värre än
absolut hunger.»
»Tänk er, att ni någonstädes i
krimska Tartariet omgifvit en fyrkantig
inhägnad med murar, försett den med ett illa
valdt bibliotek och därstädes lössläppt
elfva-hundra ynglingar att efter eget behag tumla
omkring från tre till sju års tid, under det
vissa personer, titulerade professorer, voro
stationerade vid portarne för att
tillkännagifva att detta är ett universitet samt
mottaga inträdesafgift, och ni har en svag
föreställning om vår högre läroanstalt. Jag
säger svag, ty olyckligtvis voro vi icke i
krimska Tartariet utan i en korrumperad
europeisk stad, full af synd och rök.
Bland elfvahundra kristna ynglingar skall
man åtminstone finna elfva, som äro
villiga att lära. Cenom beröring med dessa,
af instinkt och en lycklig tillfällighet af
hölls jag från utsväfningar och hängaf mig
åt läsning och grubbel. I vårt kaotiska
bibliotek lyckades jag fiska upp flere
böcker, än vårdarna anade att det fanns där.
En viss säker åsikt om grundplanen för
människonaturen och lifvet började bildas
inom mig, underbart nog, när jag nu ser
tillbaka, ty hela universitetet var andligt och
fysiskt en död maskin. — Men», tillägger
han, »det tjänar till intet att trampa på
tistlar, därför att de icke hafva skänkt oss rosor.
Frisch zu, broder! Här äro böcker, och
vi hafva hjärnor; här är en hel jord och
en hel himmel, och vi hafva ögon att se
med. Frisch zu!»
Carlyles afsikt var att enligt
föräldrarnes önskan utbilda sig till präst, och
missräkningen blef, synnerligast å moderns sida,
mycket stor, då sonen af religiösa
betänkligheter nödgades svika dessa
förväntningar. Med kännedom om Carlyles lojala
natur, hans kärlek till föräldrarne och
vördnad för deras åsikter samt hans djupa
religiositet kan man göra sig en föreställning
om de strider han hade att genomgå, in
nan han uppgaf sin tros fäste. I gripande
ordalag skildrar han sina »feberparoxysmer»
af tvifvel, huru han i tysta, långa nätter
med hjärtat mörkare än himmel och jord
kastade sig för den Allseendes fötter och
med rop och åkallan tiggde om ljus, om
befrielse från döden och grafven. Först
efter långa år af outsäglig ångest svek det
troende hjärtat och sjönk i trollbunden
sömn under nattmaran Otro, och i denna
.skräckuppfyllda dröm blef Guds vackra,
lefvande värld ett tomt Hades, ett utsläckt
pandemonium. Men en sådan skärseld är
det oss alla gifvet att genomgå; först måste
religionens döda bokstaf erkänna sig död,
om religionens lefvande ande skall kunna
födas inom oss.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
