Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Litteratur. Thomas Carlyle. Af Frigga Carlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
s 64
frigga carlberg.
Till dessa skärseldsplågor kommo
andra af mera materiel art: brist på ledning,
brist på sympati, brist på penningar och
framtidsutsikter. Och allt detta i en ålder,
så omätligt rik på planer, önskningar och
förväntningar.
Matematik tycktes till en början vara
den vetenskap, som mest intresserade
Carlyle. Och då en lärarebefattning i detta
ämne erbjöds honom vid skolan i Annan,
antog han den. Men hvarken i eller utom
skolan tillfredsställde honom detta lif. Den
tillbakadragne ynglingen med den skarpa
blicken och den bitande tungan förstod
icke att tillvinna sig sympati. Vid denna
tidpunkt sällade sig till hans andra
motigheter äfven en olycklig ungdomskärlek.
Olycklig sä till vida, att en förening
mellan de unga tu var otänkbar. Det är
nästan med galgenhumor Carlyle berättar om
Teufelsdröckhs känslor för fräulein Blumine
— det fingerade namnet för miss Margaret
Gordon — hvilkens bekantskap han gjorde,
då han under en vandring händelsevis
råkade in i ett sällskap, samladt till »æstetic
tea» eller »musical coffee». ■— »Kärlek är
icke fullständigt vansinne», förklarar han,
»men där finnas många beröringspunkter».
— »Himmelens och helvetets portar bära
samma namn — fantasi», och hans tillvaro
var en oupphörlig vandring mellan dessa
båda ytterligheter.
Snart kom dock verkligheten med sitt
kraf på skilsmässa, och den unge älskaren
erkänner, att »den gudomliga Blumine,
ehuru bara en genialisk kvinna, visade, då
hon uppoffrade honom för en rikare friare,
mera filosofi än han med alla sina
examina och betyg». — »Men hvad roll»,
medgifver han, »skulle vid denna tid en
mrs Teufelsdröckh ha spelat i societeten?
Hon kunde inte ens hållit vagn, inte den
minsta lilla gigg».
»Tre utvägar stodo honom nu öppna»,
berättar Carlyle vidare, »att låta sätta in
sig i Bedlam, skrifva satanisk poesi eller
skjuta sig för pannan. Världen hade
blifvit en mörk labyrint, i hvilken han, jagad
af spöken, irrade omkring, naturligtvis med
mera hast än framsteg. Men hvilka
stormar som än härjade Teufelsdröckhs själ,
var han hygglig nog att dölja sitt
Gehenna under en fullkomligt ogenomskinlig slöja
af tystnad. » — »Att jag måste söka mitt
uppehälle», citerar Carlyle ur Teufelsdröckhs
dagbok, »räddade mig från att dö af
själfmord. Lefva! Du vet icke huru mycket
alkemi en uppfinningsrik själ kan rymma;
huru den med ett lillfinger kan skapa
tillräcklig föda åt kroppen (en filosofs-) och
sedan med båda händer skapa något helt
annat än föda, nämligen spöken att plåga
sig själf med.»
Under allt detta fortfor Carlyle att
sönderslitas af religiösa tvifvel. Universum
var för honom utan lif, utan ändamål eller
planmässighet, till och med utan
fientlighet; det var en stor, död, omättlig
ångmaskin, som i slö likgiltighet rullade sin
bana fram för att lem för lem sönderslita
dem, som kommo i dess väg. — Huru
rörande det tar sig ut på papperet att dö
af ett brustet hjärta! Men huru ser det
ut i verkligheten? Det förekom honom,
som om himmel och jord voro de väldiga
käftarna af ett ohyggligt vidunder, färdigt
att uppsluka honom.
I kapitlet »Everlasting no» i Sartor
Resartus beskrifver Carlyle räddningen ur
den förtviflans afgrund, i hvilken han var
på väg att nedsjunka. »Det var en het
sommardag under en vandring på den lilla
smutsiga gatan Saint-Thomas de 1’Enfer,
då plötsligt en tanke uppstod hos mig och
jag frågade mig själf: Hvad är du rädd
för? Hvarför piper och gnäller du som en
annan pultron? Fega varelse! Hvad är
totalsumman af det värsta som förestår
dig? Döden? Nåväl, döden och helvetets
marter och allt som djäflar eller människor
vilja och kunna göra dig! Har du icke ett
hjärta, kan du icke lida hvad det vara skall,
och som Frihetens barn, ehuru förkastad,
trampa Tophet* under dina fötter? Låt
det komma då, jag skall möta det och
trotsa det. Och vid det jag tänkte så,
rusade en ström af eld genom min själ, och
jag skakade af mig fruktan för alltid. Jag
var stark af okänd kraft; en ande, nästan
en gud. »Everlasting no» (det eviga nej)
hade sagt: Se, du är faderlös och
förkastad, och världen är min (djäfvulens),
hvartill mitt hela jag nu svarade: Jag är icke
din utan fri och hatar dig för alltid.»
Efter »Everlasting no» kommer
»Everlasting yea», då universum icke längre är
dödt och afgrundslikt, icke ett benhus fullt
* Ett i bibeln ofta förekommande ord =
helvete.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
