Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 2, Februari - Teater. Stockholms teatrar. Af E. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dagisoken.
6l
TEATER.
Stockholms teatrar.
K. operan.
Jan. 9. Norma. Opera i 4 akter af Bellini (repris).
» 16. Figaros bröllop. Opera i 4 akter af Mozart
(repris).
» 26. Vännen Fritz. Opera i 3 akter af P.
Mascagni. Skuggbalett.
Febr. 11. Ett svenskt minne. Folkskådespel i 3 akter
med epilog sammansatt af Louise
Stjernström. Musiken arrangerad af Ivar
Hallström. Deklamation. Tablåer.
K. dramatiska teatern.
Jan. 16. Dora. Komedi i 5 akter af V. Sardou
(repris).
» 24. Stackars flicka. Komedi i 1 akt af Anna
Wahlenberg.
Febr. 1. De oskiljaktige. Vaudeville i 2 akter af
J. L. Heiberg (repris).
> 12. Madame Sans-Gène. Komedi i 4 akter af
Sardou och Moreau.
Södra teatern.
Jan. 19. Hin onde i hvardagslag. Lustspel. Svenskt
original.
Febr. 1. Våra flickjägare. Lustspel i 4 akter efter
Treptow (repris).
» 8. Clairette i dragonlägret.
Vaudeville-ope-rett i 3 akter af H. Raymond och A.
Mars. Musiken af Roger (repris).
Vasateatern.
Jan. 12. Lilla Faust. Parodioperett i 3 akter.
Musiken af Hervé (repris).
» 28. Niobe. Lustspel i 3 akter af Harry och
Edward Paulton.
Febr. 14. Nanon. Komisk operett i 3 akter af F.
Zell. Musiken af R. Genée.
K. operans
Bellmans-fest upptog ett folkskådespel med
åtskilliga figurer och melodier ur Fredmans
epistlar och sånger, deklamation och tablåer.
Minst lyckade voro de sistnämda, i synnerhet
den sista, som var hopgyttrad och inkrånglad
utan komposition och enkelhet. Bäst verkade
fröken Zetterbergs själfulla deklamation af
Snoilskys tjusande »Amaryllis» och herr
Johanssons och fru Strandbergs Fredman och
Mor på Tuppen i själfva pjesen.
K. dramatiska teaterns
historia under den senaste månaden har varit
fru Hartmanns. Nyheterna hafva alla erbjudit
henne någon hufvudroll och repertoaren har
utfyllts med hennes äldre triumfer »Vi skiljas»,
»En räddande ängel» och »Sällskap där man
har tråkigt». Men det har blifvit allt mer
och mer berättigadt, att hon behärskar
repertoaren. Fru Hartmann har alltid varit
publikens gunstling, alltid varit täck och behaglig,
ofta rolig på scenen, hon var länge en ung
skådespelerska med verklig begåfning men
icke utan vissa olater, hon har allt mer och
mer blifvit en betydande konstnärinna,
hvilkens energiska arbete och allvarliga sträfvan
burit frukt i öfverlägsen teknik, verve i spelet
och utvidgning af rollfacket. En afgjord
olikhet just i dessa afseenden kan spåras mellan
fru Hartmanns »Dora» nu och den hon gaf
för fem år sedan. Då försökte hon lämpa
rollen efter sitt vanliga spelsätt, sökte att på
vanligt sätt vinna vanlig seger öfver vår
okritiska publik; nu märkte man tydligt, huru
hon arbetat sig in i det som förr varit henne
främmande, afstått från nästan alla små »knep»
gent emot publiken, och huru rollen vunnit
den mjukhet och afrundning, som den förr
saknade.
Och härigenom undgick Doras
framstäl-larinna faran af att allt för starkt bryta af
mot markisinnan di Rio-Zarez, den roll i
hvilken fru Helfrid Kinmansson nu lämnade den
seen, på hvilken hon för fyrtiosju år sedan
gjorde sitt inträde vid sin store faders hand.
Det är just ett sådant där helgjutet
konstnärsskap med sanning och natur i både löjen och
tårar, som härmed fått sin afslutning, och fru
Kinmanssons afskedsrecett den 4 februari
1895 är datum för den sista gången
Stockholmspubliken såg en representant för den
stora konst, som öfvades och lärdes på
1840-och 5 o-talen vid Kungl, teatern och vid Mindre
teatern, ja på Djurgårdsteatern, när
konstnärsfamiljerna Torsslow, Deland och Kinmansson
verkade.
I fru Wahlenbergs »Stackars flicka» och
J. L. Heibergs »De oskiljaktige» fick K.
dramatiska teatern från ett par matinéer ärfva
ett par stycken, som utan tvifvel ländt
teaterkassan till båtnad. Här var det åter fru
Hartmann, som i främsta ledet vann segern.
I fru Wahlenbergs enaktare, som enkelt och
fint berättar en episod från den allra första
kärlekens dagar, spelar fru Hartmann
hufvudrolen enkelt, varmt och ungdomligt och med
den fullständiga illusion med afseende på åldern,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
