Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 4, April - Konst. Konstutställningar i Stockholm. I. Af Karl Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dagisoken.
ögonkastet fängsla vårt intresse för den vackra
personlighetsbilden. Med användning af de
enklaste medel, har han fått fram den
nervositet och ifver, hvarmed konstnären hängifver
sig åt sitt arbete, utan att bryta den mjuka
stämning, svår att återgifva i ord, öfver
hvilken motivet är komponeradt. Denna målning
är säkerligen det vackrast sedda och kända,
som dess begåfvade mästare hittills
åstadkommit och är med allt skäl föreslagen till
statsinköp. Dess föremål är, som hvar man vet,
prins Eugen, hvilken ty värr endast på detta
sätt deltager i utställningen.
Det porträtt, som jämte det ofvannämda
tilldragit sig största uppmärksamheten, är
Richard Berghs »Gerda», hel figur i
kroppsstorlek. Det återger konstnärens hustru, sittande
i en vid morgonklädning på en empiresoffa,
med händerna korslagda i skötet, seende
framåt, med blicken riktad öfver rummets föremål,
hvilande ut i åskådningen af något oändligt
perspektiv. 1 detta uttryck sammansmälter
på ett vackert och egendomligt sätt
ungdomens svärmeri med en om lifvets kall
medveten frimodighet och förtröstan. Detta på
en gång spänstiga och hvilande sinnestillstånd
är väl genomfördt i figurens hela hållning.
Färgproblemet är ställdt på en motsättning
mellan gulgrått — väggens färg — och grönt
— i soffans öfverdrag, klädningen och en
målning på väggen. I behandlingen af dräkten
tycker man sig skönja någon påverkan af
engelska konstnärer sådana som Leighton och
Moore. Utom denna målning, det mest
framstående af konstnärens arbeten från de senare
ären, utställer han några fint observerade
landskap samt akvarellskisser öfver fantastiska
ämnen.
I sitt porträtt af Tor Aulin spelande på
fiol har Robert Thegerström fått in mycken
stämning och visar sig äfven i porträtten af
landskapsmålaren Ekström och af sin hustru
stadd i löftesrik utveckling. Robert Lundbergs
båda kostymporträtt i liten skala — Knut
Almlöf som Daniel Hejre (helfigur) och grefve
F. U. Wrangel som Erik XIV (bröstbild) —
äro väl uppfattade och förståndigt och
smakfullt utförda. Ett barnporträtt med föga
personligt innehåll men kraftigt och effektfullt i
koloriten utställes af fru Gerda Kallstenius.
Porträttet af fru M. G. har fru Hildegard
Thorell utfört med sin gamla energi och solida
behandling; af dessa ser man däremot ej
mycket i hennes bild af f. d. statsrådet Gunnar
Wennerberg. En intagande målning är Gun-
nar G:son Wennerbergs lilla pastellporträtt af
Ingegerd T. Emerik Stenberg debuterar med
ett godt porträtt af notarien C. B.
Några af utställningarnas egendomligaste
målningar äro utförda af den unge Olof
Nelson, som i år ej mindre än förra året fäster
uppmärksamheten på sig. Hans starka,
sorgbundna temperament äger sådana moln af
tragik, kastar sådana skuggor af kvällens
trötthet och skymning, ger oss sådana glimtar in
i själens värk och sveda, att vi tycka oss stå
inför något, som icke på långa tider varit
måladt. Se t. ex. porträttet af fru H., som ger
en så djupt känd bild af lifserfarenhetens
bitterhet, utpräglad i den trötta blicken, den
hårdt slutna munnen och den hvita, nervösa
handen, eller »Fosterbröderna», där barnet
med sorgset undrande ögon skådar framför
sig, medan den vuxne unge mannen
resignerad lägger sin arm omkring halsen på honom,
som han dock icke skall kunna skydda.
Konstnären liknar själf den fiolspelare han målat,
som med sitt sorgsna spel jagar kalla kårar
öfver ryggen på sina båda åhörare där inne
i halfskymningen. Ännu har herr Nelson utan
tvifvel mycket att lära; han tecknar långt
ifrån alltid sina lefvande modeller korrekt, och
hans färg är ännu grumlig och glanslös, ehuru
han bortarbetat sitt besynnerliga gröngula
manér från fjoråret. Men säkert är, att det
hör till ovanligheterna att träffa på en
konstnär, som på ett så tidigt stadium har sin
riktning så gifven och har så mycket att säga.
Att så kort efter en vacker och omfattande
specialutställning och midt under arbetet på
kartongerna till freskomålningarna i
Nationalmuseum nu åter hafva nio nya målningar
färdiga till utställning — det vittnar om en
konstnärlig vitalitet sådan som Carl Larsson är i
nästan ensam besittning af. Men äfven en
stor förmåga att producera har sina gränser,
och denna gången förekommer konstnären mig
långt mindre inspirerad än vi varit vana att
se honom. Han har så ofta visat sig råda
öfver de allra läckraste och finaste koloristiska
verkningar, att man blir litet förvånad öfver
den ointressanta behandlingen af färgen i
flertalet af hans nya arbeten. Detta gäller äfven
det eljest med mycken omvårdnad genomförda,
väl träffade porträttet af ingeniör L. —
Vackert, ehuru väl brokigt för att vara ett
grafmonument, är hans förslag till minnesvård
öfver Per Hasselberg. Utfördt i majolika i
mera dämpad färgskala skulle det säkerligen
blifva af god verkan. K. W—n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
