Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 4, April - Teater. Stockholms teatrar. Af E. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dagisoken.
6l
TEATER.
Stockholms teatrar.
K. operan.
Mars 21. Fryne. Komisk opera i 2 akter af C.
Saint-Saëns.
» 23. Strandbybor. Skådespel i 4 akter af
Holger Drachman. (Fru Seelig-Lundbergs
soaré).
» 25. Sylvia. Opera i 2 akter af Ch. Gounod.
April 14. Tredje symfonikonserten.
> 16. Per Gynt. Dramatisk dikt i 2 afdelnin-
gar, 5 akter 10 tablåer af Henrik Ibsen.
Öfvers, af G. af Geijerstam. Musiken af
Edv. Grieg. (Aug. Lindberg och
sällskap.)
» 22. Hannele. Drömdikt i 2 akter af Gerhart
Hauptmann. Öfvers, af K. A.
Tavast-stjerna. (Aug. Lindberg och sällskap.)
» 24. Bröllopet på Ulfåsa. Skådespel i 5
akter af Frans Hedberg. (Aug. Lindberg
och sällskap.)
K. dramatiska teatern:
> 3. Förrådd. Skådespel i 1 akt af Marco
Praga. Öfvers, af H. Key.
» 6. Unge grefven. Komedi i 3 akter af Knut
Michaelson.
» ii. Elevskolans offentliga öfning.
Södra teatern.
Mars 23. Snöyra. Proverb i 1 akt. Svenskt
original. Bortbytingen. Fars i 3 akter af
W. Lestocq och E. M. Robson. Fri
öfvers, af H. C.
April 14. Rose Lacombe. Skådespel i 5 akter.
Svenskt original.
Vasateatern.
April 6. Otellos triumf. Fars i 1 akt af Lautner
(förut gifven å Svenska teatern). Lilla
herrn. Fars i 3 akter af Arthur Law.
» 17. Orfevs i underjorden. Buffa-operett i 4
akter af J. Offenbach.
Fru Ellen Hartmann spelade M:me
Sans-Génes långa, maktpåliggande och högljudda
roll 45 kvällar i rad, men så blef hon hes,
och efter en veckas ovisst, vacklande
interregnum med åtskilliga grepp i fjärdingen (hos
direktionen hade tydligen den tanken, att
Sans-Géne-föreställningarne kunde afbrytas, aldrig
fått insteg) hade man ett nytt program
färdigt: Knut Michaelsons treaktskomedi »Unge
grefven». Herr Michaelsons stycken ses
alltid med nöje, ofta med intresse, aldrig med
behållning. De äro skrifna af en för teatern
intresserad och med dess fordringar förtrogen
man på hans lediga stunder, och de vilja ses
med liknande anspråk; deras högsta
ärelystnad är att på ett synnerligen angenämt, fint
och roande sätt för publiken fördrifva en
ledig stund. Vid sidan af den säkra sceniska
byggnaden och den kvicka dialogen hafva
dessa stycken alltid haft sin starkaste sida i
de goda, spelbara rollerna, som tydligen
tillkommit med afseende fäst vid resp.
rollinne-hafvare, hvarigenom alltid teaterns bästa
krafter på bästa sätt kommit i elden. En
kritiker har å propos »Unge grefven» fäst
uppmärksamheten vid den händelse, som ser ut
som en tanke, att i alla herr Michaelsons
stycken en hufvudroll varit anförtrodd åt fru
Lina Sandell. Detta är nog mer än en
händelse, det tyder på, att förf. haft en tanke
på det orättfärdiga däri, att vederbörande
endast sällan påträffa en roll nog tråkig och
larmoyant för att lämnas åt denna högt be
gåfvade artist och därigenom väsentligt hämmat
en konstnärsutveckling, som började så
vackert. Och den tjänst förf. nu som förr gjort
konstnärinnan, den gengäldade hon tillfullo
genom sin ystra, spirituela och behagliga
framställning af grefve Erie. Styckets brådstörta,
alltför tidiga nedläggande, föranledt af en
schism mellan teaterns direktion och en förf.,
som samma direktion kunde hafva många skäl
att visa tillmötesgående eller åtminstone
takt-fullhet, blef därför en förlust ej mindre för den
publik, som ännu ej hunnit se det, än för fru
Sandell, som här hade ett alltför sällspordt
tillfälle att visa hvad hon förmår. — Öfriga
roller tycktes mig ej fullt så lyckligt
fördelade och spelade. Det är en verklig otjänst
man gör fröken Åhlander genom att bedja
henne på fullt allvar spela högvälboren
grefvinna, som ondgör sig öfver magisterns
plebejiska nasalljud; i denna roll hade utan
tvifvel fru Fahlman gjort sig bättre gällande;
likaså inbillar jag mig, att herr Hillberg lätt
undvikit den ovisshet om i hvilken grad
rollen borde göras komisk, som nu vidlådde
herr Personnes framställning. Ibland tycktes
herr Personne på rena, rama allvaret spela
den myndige familjefadern, som står under
toffeln, ibland hoppade han direkt in i Knut
Almlöfs kujonerade-äkta-man-typ från
»Fregattkaptenen» och »Sparlakanslexor». Äfven herr
Bæckström borde hafva kunnat gifva fastare
konturer åt magister Wallius; han var utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
