Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 7, Juli—Aug. - Teater. Stockholms teatrar. Af E. G. - Teatersäsongen i Paris 1894—95 - Intimes Theater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i 54
dagboken.
korationer och kostymer och så stor omsorg
i öfrigt ägnats åt inöfningen, hade det väl
varit jämförelsevis en »en smal sak» att
in-förskrifva ett tio-tal unga damer som innehaft
såväl en viss förmåga i Therpsikores konst
som en del andra ej mindre viktiga
förutsättningar. De i styckets roller uppträdande voro
lämpliga på sina platser, fröken Lindzén tar
med sitt käcka, lifliga och behagliga
uppträdande ledningen, men äfven detta var ju
efter dramats föreskrifter på sin plats.
E. G.
Teatersäsongen i Paris 1894—95
erbjöd ej många anmärkningsvärda nyheter, och
strängt taget finnes endast en stor succes att
anteckna. Detta var François Coppées 5-akts
drama Pour la couronne, som vid sin première
å Odéonteatern gjorde en storartad succés och
hälsades med sannskyldigt jubel. Det
berättas, att en åskådare, som ej tycktes nog
lifligt deltaga i applåderna, blifvit utsatt för
sina grannars »handklappningar» på hans
kindben. När något sådant inträffar i en
teatersalong i Paris, kan man lugnt antaga, att
pjesen har en politisk eller patriotisk anstrykning.
Det är ock den stora, sanna
fosterlandskärleken, hvilken i nödens stund går framför alla
personliga hänsyn och segrar i hvarje
pliktkonflikt, som är ämnet för dramat.
Handlingen är visserligen förlagd till Balkanhalfön,
men patriotismen tillämpas lätt på Frankrike,
och en af hufvudpersonernas handlingar och
öden påminna fransmännen lifligt om Bazaine.
Ännu ett annat nytt arbete har under
vintern öfverskridit de stora succèsernas
minimalgräns af 100 föreställningar, ett resultat
hvaraf äran dock i betydlig grad tillkommer
Sarah Bernhardt och den bländade
uppsättningen på Théåtre de la Renaissance. Det
är den gamle skådespelsfabrikören Victorien
Sardous 4-akts drama Gismonda. Äfven detta
skådespel är förlagdt till sydöstra Europa,
handlingen tilldrager sig i Grekland på
1400-talet, Gismonda är änkefurstinna af Atén, och
stycket slutar med hennes förening med den
fattige falkeneraren Almerio i Maria-kyrkan i
Atén.
Ett namn, som länge varit kändt och
berömdt i Paris’ teaterkretsar men först på
senare år förekommit på teatrarnes affischer, är
Jules Lemaltre den världsbekante
teateranmälaren i »Journal des Débats», franska
akademiens nyaste ledamot. Han har under vin-
tern varit representerad å två teatrar; dels å
Comédie française genom en repris af
tre-aktskomedien Le pardon; dels å Gymnasee-teatern
genom L’dge difficile, en ny komedi i tre akter.
Det’ första stycket är en gensaga mot den
bedragne äkta mannens oblidkeliga harm och
förtrytelse, som vanligen ledt till duell, mord
eller skilsmässa. Förf. vill, att människorna
skola kunna förlåta ett sådant brott såväl
som andra brott, men drifver, åtminstone för
en nordisk uppfattning, saken in absurdum
genom att låta mannen förlåta, först sedan
han själf gjort sig skyldig till otrohet. L’åge
difficile säges bjuda på skabrösa situationer,
afsiktligt råa och plumpa ord och uttryck
samt en stor portion cynism utan den
glädtighet, som hos fransmännen försonar med
mycket i den vägen. (Se »Revue des deux
mondes 15 Febr. 1895).
Bägge dessa stycken vunno mycket intresse
genom det utförande som kom dem till del.
Den nyss citerade anmälaren säger att herr
Lemaitre nog är den förste att erkänna allt
hvad »Le pardon» har att tacka Mille Bartet
för, och vid uppförandet af »L’age difficile»
lästes på Gymnase-teaterns affisch två från andra
scener berömda namn. Hufvudrolen
kreerades af herr Antoine, den bekante ledaren af
Théåtre libre, och i en liten men betydande
roll, som nu gafs med mycken konstnärlig
finess, fingo parisarne återse sin gamla
gunstling M:me Judic, som nu öfvergått till
talscenen, sedan hon lämnat operetten, eller
kanske rättare sedan operetten lämnat henne.
Intimes Theater. Under denna
benämning har nyligen ett nytt teaterföretag sett
dagen i München, för hvilkets plan, ändamål
och verksamhet den unge författaren Max
Halbe redogör i 2:dra häftet af
konsttidskriften »Pan».
Intimes Theater vill på ett radikalt sätt
råda bot för det beklagliga faktum, att
fantasien blifvit så förjagad från våra scener eller
rättare från våra åskådarerum. Vår tid är
den fullkomliga sceniska illusionens, den
medvetet naturalistiska dramatiska
framställningens. Den oerhörda utvecklingen af
teaterteknikens hjälpmedel, enstaka konstnärliga
principer (t. ex. hertigens af Meiningen hofteaters)
och många teaterledares spekulationer att med
stora omkostnader för utstyrsel lägga an på
den stora massan banade vägen härtill. Många
goda sidor hade saken, de hafva känts och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
