Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 7, Juli—Aug. - Intimes Theater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dagisoken.
6l
erkänts, men sedan man en gång slagit in
på denna ytliga naturkopiering, måste man
för att alltjämt bringa något nytt, drifva
jakten efter denna öfvertygande verklighetstrohet
hos den sceniska framställningen allt längre
och längre. Man glömde att konsten icke
är utan blott föreställer hvad hon framställer,
och att hufvudvikten i all konstnärlig
verksamhet liksom i all konstnjutning ligger på
fantasien, eller som Halbe också uttrycker
det med slagordet för dagen: Man glömde,
att konsten är en symbol, för hvilken
visserligen natur och verklighet ligga till grund.
Och härunder kom fantasien till korta.
Liksom ett organ, som icke användes tillräckligt
och härdas af att brukas, småningom
försvagas och förkrympes och slutligen blifver till
ett blott rudiment, så förslappades publikens
förmåga att med fantasien uppfatta och
utfylla den sceniska framställningen, därföre att
det så föga vädjades till denna förmåga,
därför att fantasiens spelrum inkräktades af
materiela verklighetskopior. Men hvart tager
då konsten vägen? Hon måste räddas och
räddas af dem, som älska henne för hennes
egen skuld — af konstnärerna. Således en
teater för konstnärer af konstnärer i
uteslutande konstnärligt syfte, det är målet! För
att penningen ej skall få spela någon roll i
företaget, för att verksamheten ej skall bindas
af hänsyn härutinnan, och för att deltagare
och åskådare må kunna väljas ur uteslutande
konstnärlig synpunkt, förekommer intet slags
afgift hvarken i form af biljettköp eller som
årsafgift i en förening. För att intet slag
af censur må kunna göra sig gällande, hafva
föreställningarna en fullkomligt privat, »intim»
karakter; af en liten komité, som förbereder
föreställningarna, inbjudas alla, som stå i direkt
förbindelse till konsten. Detta att den stora
massan och den penningerika nyfikenheten
hållas utanför, och att intet censur-förbud
kan störande ingripa, är hvad som skiljer
Intimes Theater från alla olika slag af fri
teater, som förut existerat i Tyskland och
Frankrike.
För att hjälpa publikens fantasi på benen
igen, afstår man totalt från all rekvisita, från
kulisser, ridå, kostymer och maskering.
Ursprunglig natur och fritt fält för fantasien,
det är lösen! All sträfvan för utstyrsel är
därför af negativ art, man söker undanrödja
allt, som hindrar fantasiens fria verksamhet.
Till skådeplats väljes därför en salong, en
trädgård, en park, en sal, allt efter styckets
art och kraf, men inga positiva
utstyrselåtgärder vidtagas. Så gaf nu Intimes Theater
sin invigningsföreställning i en af de
medverkandes, fröken Juliane Derys, salong, och
det var Aug. Strindbergs tragikomedi
»Fordringsägare» som stod på programmet.
Omkring fyrtio personer voro inbjudna, utvalda
bland Münchens skalder, konstnärer,
skådespelare, journalister och teaterledare, både
damer och herrar. Man hade kommit dit
med ett visst misstroende och såg sig
omkring i det enkla rummet med afgjorda tvifvel.
Skulle här verkligen spelas teater? Hvar
fanns sufflörluckan, den allra viktigaste delen
af en teater? Hvar skulle de spelande komma
ut och in? Två stolar och ett litet bord
däremellan, några lampor ställda så att de
sprida ett dämpadt ljus öfver skådeplatsen,
i bakgrunden en dörr till nästa rum med till
hälften fördragna portierer, af hvilka den ena
döljer sufflören, och på ena sidan en dörr
till korridoren — det är hela scenen. Och
i dess omedelbara närhet, i samma rum den
första stolraden för åskådare; för resten
intager en del af publiken ståplatser rundt
omkring, äfven i utgångsdörren. Stycket ställer
som bekant i det yttre mycket få anspråk
på åskådarens fantasi, det har ingen
aktindelning, växlar ej lokalitet, spelar i nutiden
och har blott tre roller, hvilka nu utfördes af
fröken Juliane Dery (Thekla), Julius
Schaum-berger (Gustaf) och Max Halbe (Adolf). I
stället ligger tyngdpunkten på det inre, på
själsanalysen, och härutinnan ersattes snart
obehaget af den yttre närheten mellan de
uppträdande och publiken af en så mycket
innerligare andlig rapport. Och när
tragikomedien efter en och en half timme var slut,
hade Intimes Theater inför en utvald krets
af sakförståndiga visat sitt berättigande och
sin lifsduglighet — åtminstone i det
naturalistiskt psykologiska samtalsdramats riktning.
Det är nu stiftarnes plan att försöka sig
på äfven den motsatta riktningen, det
fantastiska symbolistiska dramat, och fortfarande
med endast antydande scenutrustning. En
andra föreställning har redan gifvits, denna
gång i en privat park, hvarvid uppfördes
ett fantastiskt lustspel »Leonce och Lena»
af Georg Büchner, en trettitalets skald,
som dog vid unga år. Ernst v. Wolzogen
spelade kung Peter i riket Popo, Max Halbe
hans son prins Leonce. Äfven denna
föreställning omtalas som en seger för Intimes
Theater och dess konstnärliga principer. Till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
