Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 8, September - Robert Browning: Granatæbler. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i 86
dagboken.
lighetsfull vårflod af kärlek, som
genomströmmar hela skapelsen, till sist bryter den allt
motstånd, ej blott med mildhet utan också
med våld "som en våldsam solgud, hvilken
förintar naturens kyla och bryter vinterns
istäcke. En lycklig tillfällighet gifver denne
subjektive och nyckfulle skald far och mor, som
äro välmående, lifligt konstintresserade och
låta honom studera på resor oeh efter egen
studieplan och studiehåg, och en annan
lycklig tillfällighet för honom till Italien. Där
finner han i taflornas värld en gammaldags
höghet, en religiös andakt, förmäld med den
lifliga kärleken till kroppslighetens skönhet,
och ur museistudier jämte naturstudier
uppstår hans dikt. Den italienska målarkonsten
är en fantasi om ljuf idealitet. Browning
finner i taflornas värld en diktares åskådning
af verkligheten helgad och luttrad, de gamla
målarnes kyska, oskuldsfulla helgonbilder och
madonnagestalter lära honom kärleken till
den rena jungfruns ovärldslighet och höga
barnslighet, hennes menlösa lugn, som
strålar från den klara pannan och det klara
ögat. Browning tillkämpar sig därjämte en
djärf modern andes åskådning af detta
madonnalika ideal, denna renhetskvinna, och han
finner, att denna kvinna, eller kanske ännu
abstraktare att all barnslig renhetstanke är
utsatt för hatets och egoismens förnedring
och besudling. Som riddare af det 191de
seklet finner han snart en våldsam vältalighet
för att tolka all den harm han känner öfver
lifsbesudlingen.
Det var med en själ så förberedd han
fann ämnet till sin förnämsta dikt Ringen och
boken i en italiensk brottmålshistoria om en
ung kvinna, Pompilia. Hon var hatad och
förföljd af sin egen man, en italiensk grefve,
som gift sig med henne för hennes pengar
och ifrån hvilken hon flydde, understödd af en
ung präst. Denne ovärdige och usle make
anklagade sedan henne och denne unge präst
för otillåten kärlek, och för hans hat föll hon
slutligen ett offer, då han dödade henne med
hjälp af banditer. Det är ur detta
bloddrypande ämne Browning framlockat en hel
världsbild, full af underbara färgkontraster,
därigenom att han framställer själfva
rättegången, de olika personernas olika
vittnesberättelser inför domstolen från mördarens
till den unga prästens. Mest berömdt af
dessa vittnesmål är prästen Caponsacchios.
Världen hade gjort sin kloka utläggning af
deras flykt tillsammans, hans och grefvinnans,
det var ett kärleksäfventyr, prästen hade till
älskarinna den vackra frun, och ingen hade
trott på deras försäkringar. Men nu, när
Pompilia ligger döende för sin mans hand,
nu kallas Caponsacchio ånyo inför rätten, nu
uppmanas han ånyo att berätta historien om
deras flykt tillsammans — kanske var hon
ändå en olycklig, som sökt hjälp, nu vill man
ändtligen tro honom. Och med hvilken
sjudande harm slungar han ej domarne sina
ironiska frågor i ansiktet, om de nu äro nöjda
med sin världsvishets resultat, när den
lämnat Pompilia värnlös i hennes usle förföljares
våld. Och hur vildt förebrår han sig icke
själf, att han upphört att vaka öfver henne,
att han känt sig trygg af lagens försäkran,
att hon nu stod under dess beskydd. Och
plötsligt blir tonen stilla. Han börjar skildra
deras korta bekantskap, hennes bön om hjälp,
den gemensamma rymningen dag och natt i
samma vagn, hennes frågor, förklaringar,
ängslan, att de äro förföljda, allt oskyldigt,
kristallklart och genomskinligt som ett barns själ.
Hjälplösheten, tacksamheten, troligen också
en omedveten varmare känsla af kärlek för
prästen-räddaren, den skakning, som de nyss
utståndna lidandena och grymhetens fasor
efterlämnat, och som nu gör den nyvunna
friheten så mycket ljufvare: allt bidrar att
ge dessa likasom stulna ögonblick af sällhet
på tu man hand den förbjudna glädjens fara
och dramatiska spänning och den förbjudna
fruktens lockelse.
Det finns en särskildt anledning att just för
närvarande presentera Browning för
skandinaviska läsare, i det en utvald samling af
hans dikter i mönstergill dansk tolkning,
kallad Granatæbler och verkstäld af Niels
Möller föreligger i tryck. Möjligen skall man
kunna fatta något af tonen i Brownings stil
genom följande utdrag, som framställer ett af
samtalen mellan Pompilia och Caponsacchio,
medan hästarne föra dem i raskt traf på
vägen mot Rom:
Hun sagde — lang tid efter, hen på dagen,
jeg havde længe siddet taus — med et:
»Har I en mor?» —- »Hun døde ved min
fødsel.»
»En søster?» — »Nej.» —• »Hvem var det,
hvilken kvinde,
som I var vant at vare god ved sådan
og hjælpe, til jeg kaldte og I kom?»
Det holdt jeg icke af. Lidt efter: »Sig mig,
er mænd ulykkelige, på en måde,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
