Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 9, Oktober - Konst. John S. Sargents målningar i The Boston Public Library
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dagisoken.
6l
de båda härskarefigurerna (nästan i målningens
hela höjd) ser man några af dessa fantastiska
figurer, som å de urgamla minnesmärkena
symbolisera Egyptens och Assyriens kult och
gudomligheter, återgifna utan någon som helst
modernisering och bildande en bisarr
afslutning å ömse sidor af denna i sitt slag
enastående symboliska historiemålning.
Den hvalfmålning, som sluter sig intill
den nu beskrifna målningen, är i ännu högre
grad ornamental och stiliserad och lika
sällsam som grandios i sin verkan. Från
hvalf-vets ena ända till den andra sträcker sig
mörk och skugglik gudinnan Neith, hela
världens urmoder, hvars tempel i Sais var en
källa för Greklands visdom och hvars
beslöjade bild bar inskriften: »Jag är allt, som är
och som skall varda, och bakom min slöja
har ingen människa skådat». Hennes fötter
vidröra taklisten på ena sidan, och hennes
uppåtsträckta armar nå till den motsatta
sidan. På hennes bröst högst uppe i hvalfvet
hvilar firmamentet, och omkring detta slår
djurkretsen sin ring, bildande ett halsband
åt gudinnan. Hennes ansikte uttrycker
sublimt lugn och majestät. Den gamla
orientaliska solmytens orm ringlar under hennes haka.
Den eviga stiden emellan vinter och sommar
åskådliggöres genom bilden af bågskytten, som
å ena sidan genomborrar ormen med sina
pilar, å den andra sidan krossas mellan
ring[arne af ormens kropp.
Framför Neith står Molok, rikedomens
och våldets gud, hvilkens oxhufvud når upp till
zodiaken. Mellan Moloks horn sitter solen;
hennes strålar angifvas genom nedåtriktade
guldränder, hvar och en slutande med en hand,
hvarmed enligt den egyptiska symboliken
betecknas solens egenskap att skänka åt jorden
dess lif och välsigna det. Dessa strålar göra
i målningen en stark och ståtlig effekt.
Molok håller i sina två upplyfta armar en dolk
och en kula, medan de båda nedåtsträckta
armarne omfatta människooffer.
Nedanför Molok stå tre mörka gestalter
i mindre skala, de egyptiska gudomligheterna
Iris, Osiris och Horus, och vid deras fötter
hvilar en mumie på de bekanta stiliserade
hökvingarne, själens symbol, som man ser
på nästan alla egyptiska målningar.
Motsvarande Molok, står Astarte på
hvalf-vets andra ända. Idéen till hennes härliga
gestalt har konstnären fått genom en
polykrom staty, som nyligen blifvit uppgräfd i
Atén. I den yttre apparationen, som han
lånade från denna, har han ingjutit ett
uttryck af sinnlighetens kvintessens, af en
eterisk skönhet, som är på en gång i släkt med
det onda och omedveten om det. Astarte
är draperad i en skinande blå slöja och står
på nymånen. Tre unga prästinnor omgifva
henne, firande henne med vällustiga danser,
och vid hennes fötter hvila två af hennes
offer; på den enes hjärta tär en gam, den
andre vrider sig i en kimeras klor.
Konstnären har valt de båda
gudomligheterna Molok och Astarte för att
representera de drag i de orientaliska religionerna,
hvilka stå i skarpaste motsättning till den
israelitiska mononteismens anda och tillika
utgöra polerna af hedendomens skuggsidor: å
ena sidan den sinnliga vällusten, å den andra
det snöda världsträlandet, girigheten.
Vi komma nu till det stora verkets tredje
afdelning, profet-frisen. Den centrala figuren
är Moses, som står för sig själf på ett
framspringande murparti, hållande lagens båda
taflor. Hans figur är utförd i hög relief och
i färger; alla de öfriga äro endast målade,
men en plastisk karakter genomgår hela
frisen. Med sin stelt symmetriska hållning ger
Moses-figuren ett ypperligt uttryck åt lagen
såsom auktoritet och såsom religionens fasta
grund. Närmast Moses står till vänster Elias,
till höger Josua. De öfriga profeterna i
ordning från vänster till höger äro Zefania, Joel,
Obadja, Hosea, Amos, Nahum, Hesekiel,
Daniel, Jeremias, Jonas, Esaias, Habakuk, Mika,
Haggai, Malakias och Zakarias.
Frisen har tycket af en grekisk kor,
som tolkar karakteren i ett stort drama. Till
vänster från åskådaren stå förtviflans
profeter, förutsägande Israels undergång och
templets fall; till höger äro hoppets profeter, med
blickarne riktade mot Messias’ ankomst.
Gruppen af de fyra sista, som med uppåtsräckta
armar hälsa den kommande, är af en sublim
storhet, till hvilken den nyare konsten har
få motstycken. Konstnärens egen favoritfigur
är Hosea, en ung drömmare i hvit klädnad.
Det är icke blott i Moses’ figur som
konstnären låter skulpturen förstärka verkningen
af målningen. Här och där i målningarna
förekomma partier i låg relief: sådana äro
zodiaken, ormen kring Neiths hals, solstålarna
o. s. v. Detta egendomliga grepp lär vara
användt på ett sätt, som i hög grad förhöjer
den ståtliga effekten af det hela.
(Efter Harpers WeeklyJ.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
