Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 9, Oktober - Teater. Af E. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dagisoken.
6l
Marguerite Gautier, och den engelske Armand
heter Aubray Tanqueray. Men i stället för
att som femtiotalets kameliadam sedan
omgifvas af en medlidandes helgongloria och i
tårdränkt ånger lida ett straff, som måste synas
åskådaren mycket för hårdt, och som kommer
den afart af tragik, som ästetiken kallar det
negativt patetiska, mycket nära, blifver denna
engelska demimondaine från seklets slut
alltjämt samma ouppfostrade själfviska natur, som
blindt lyder sina dåliga inpulser, som för
oskulden i en styfdotters gestalt hyser en känsla
sammansatt af afund och längtan, hat och
kärlek, och som, fast det nya lifvet inverkar
på henne, så att det skulle vara henne
omöjligt att återvända till det gamla och så att
hon ser sina gamla vänner med andra ögon
än förr, dock finner den pura
aktningsvärdheten mördande tråkig. Denna figur, som
dominerar hela stycket, är ju riktigt tänkt af
förf., men det är i utförandet som
kostnär-ligheten brister, förf. har allt för litet af den
nu så omoderna förmågan att hushålla med
medlen, dissonnanserna äro för skriande,
sammanställningarna för bjärta, det hela är grellt
och ej så litet rått. Det är detta som gör
kapten Ardales uppträdande så motbjudande,
i synnerhet som han nu framställes, och det
är så onödigt, behöfver ej alls vara så, för
att förf. skall få sagdt hvad han vill — detta
hade måhända lyckats bättre med en något
diskretare, mera afvägd framställning. Ty hvad
vill förf. säga? Han vill med nej, med ett
logiskt och moraliskt berättigadt nej besvara
den fråga, som uppställes i första aktens sista
seen, då Aubray säger: »Jag försäkrar dig,
att man kan föra ett lif, där hvarken lyckan
eller anseende saknas — på en tvifvelaktig
grundval», och Cayley svarar: »Bevisa det!»
Sådant stycket nu är, beror dess
framgång, ja dess njutbarhet på huru Paulas roll
spelas. Lutar framställarinnan åt en
sentimental tolkning, försöker hon röra in några
hågkomster från kameliadamens larmoyanta
utveckling, så förlorar hon snart det logiska
sammanhanget i figurens utveckling, och slår
hon hänsynslöst in på den väg författaren
utstakat, är faran nära, att Paula blir en
skäligen vidrig företeelse, blottad på den
sympati, som hjältinnan i ett skådespel måste
ingifva åskådaren. Men den balans och
jämnvikt, den förening af skarp intelligens och
kvinnlig takt, som låter artisten gå långt men
aldrig för långt, är just fru Julia Håkansons
förnämsta konstnärliga egenskap, understödd
som den är af en suverän teknik öfver de
yttre medlen. Detta har hon visat förr men
kanske aldrig med sådan klarhet som i denna
roll. I det afseendet äro den första entréen,
utbrottet i andra aktens slut, den stora
scenen med Aubray i tredje akten och Paulas
sista seen — d. v. s. rollens alla viktigaste
pointer — mönstergilla. Då man härtill lägger
fru Håkansons utmärkta diktion, som nu
återvunnit hela sin naturlighet, sedan en viss
benägenhet att tala allt för fort och att lägga
rösten något för högt åtminstone i denna
roll tyckes bortarbetad, hennes apparation och
magnifika toaletter, återstår ej mycket att
berömma, och något att klandra vid sidan af
sådana förtjänster har jag ej lyckats upptäcka.
Herr Svennbergs roll är ej tacksam, det enda
som är att göra något af är det tendensiösa
utbrottet i sista scenen, och det gör herr
Svennberg med fart och lidelse, för resten
är det endast hans personliga prestige, hans
sympatiska uppträdande och varma diktion,
som räddar rollen från en viss faddhet, som
annars ej torde hafva uteblifvit. Fröken
Gottschalk hade ej lyckats utestänga denna
faddhet, och det var skada, ty Ellen bör
vara en verklig figur för att stå som kontrast
till Paula, nu var det en sipp engelsk »miss»
af renaste vatten. Hrr Eliason och Byström
och fröknarna Rustan och Borgström fyllde
väl sina platser, damerna med skönhetens,
herrarne med rolighetens rätt. Herr de Wahl
är ej lämplig för kapten Ardales seen, som
äfven af förf. är illa och tafatt gjord,
måhända hade teaterns direktör lyckligare gifvit
kaptenens uppträdande den rätta karakteren;
herr de Wahl är för ung och för hygglig,
och detta ökar öfver höfvan det pinsamma
i situationen.
K. dramatiska teaterns direktion, som
sitter och håller på säsongens stora trumfkort,
har gjort tvenne nya drag af »handkort»
efter det misslyckade försöket att spela damen stor
i »Lilla markisinnan». Jonas Lies pjes Glada
f mar har mycket innehåll och någon handling
men är odramatisk på grund af det skarpa
afbrottet mellan andra och tredje akten. Den
sönderfaller i ett allvarligt, något tungt
nordiskt tendensdrama i två akter och en något
klumpig fars i en akt. Måhända rådde
utförandet af tredje akten för mycket, ty det
var klumpigt snart sagdt öfver lag; fru
Ho-ving hade dock träffat en lämplig prosaisk
småstads- och hvardags-ton för sin fru
Ren-skoug.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
