Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 11, 12, December - Förvillelser. Af O. L. - Nya diktsamlingar. Af Hj. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dagisoken.
6l
seglande molnflockar, en nyckfullt leende dag
med sol och mulet i hastig växling och med
skarpa vindilar österifrån, från skären, från
hafvet. Klockorna i Jakob gingo och dånade;
det var en gammal diktare, som begrofs».
Hur fulländadt är ej detta! Icke ett falskt
ord — hvem känner ej töblåsten, och hur
smyga ej de sista orden om Jakobs
kyrkklocka och den gamle poetens kista något af
Stockholmskyrkogårdsvemod in i den friska
luften. Och sådana pasteller och croquiser
finnes det många i Söderbergs bok. nästan
hvar man vänder bladen. Han känner sitt
Stockholm och har i sin bok förmått få
in den dystra skuggan under Johannes
kyrkogårds träd, midsommarvärmen med sin
blomdoft från Humlegården, en vinterbegrafnings
rysningskalla dysterhet uppe på Östermalm.
Och detta inskränker sig ej till exteriörerna;
med en kvick karrikatyrists snabbhet och
träffsäkerhet målar han en opera-afton eller
en supé på Rydberg. Och det Stockholm
han skildrar är det nya, den uppväxande
storstaden, som gifver sig kontinentala
fasoner, ej det småborgerliga 60- och 7 o-talens
Stockholm, som allt för många, influerade af
Strindberg (och bakom honom af Blanche) hållit
fast i konventionela teckningar utan det
modernas rytm och fart.
Stilen i »Förvillelser» är slutligen verkligt
distinguerad med sitt kräsna ordval och sin
knappa hållning. Det är ett skrifsätt, hvilkets
artistegenskaper ej uppskattas därför att
publiken ej märker de kråmningar och
buktningar, som tyvärr allt sedan Gösta Berlings dagar
anses som bevis på att något är »väl
skrifvet», och det är ej utan att det bland det
myckna trasgranna och brokiga 1 stilväg, som
dagligen bjudes, det känns ganska skönt att
en gång råka denna korta och sobra
(kanske ibland väl staccaterade) prosa. Den har
en mörk sällskapsdräkts säkerhet, och till den
kostymen passar ej illa författarens kanske
blott för kyliga lustighet, som sprider en egen
hvass halfdager öfver personer och situationer,
påminnande om när man i skymningen rifver
eld för att tända en cigarrett.
»Förvillelser» är som sagdt en bok, som
är bättre i det periferiska än i det centrala, den
saknar de starka greppen och de djupaste tagen,
men den är full med finhet i detaljer och i
smått, och om författaren härnäst sluter det
lif han vill skildra närmare sitt eget bröst,
kan han räkna på större verkan, artist och
konstnär som han är. O. L.
Nya diktsamlingar.
Vildmarks- och kärleksvisor af axel karlfeldt.
Stockholm, Jos. Seligmanns förlag.
Dikter af HUGO Gyllander. Stockholm,
Wahlström & Widstrand.
Axel Karlfeldt gör i det lilla debuthäfte,
som här föreligger, intryck af att vara en
frisk, oanfrätt och ung begåfning, hvars
tyngdpunkt mera faller inom området för lyrisk
stämning och sångbar ton än på idéernas
mark. Om han någon gång rätt starkt
erinrar om Fröding, så kan det väl till någon
del förklaras som direkt påverkan ■— en sak
som hos yngre författare är allt för vanlig
för att dess påpekande skulle innebära
någon graverande anmärkning —; men det är
säkert i minst lika hög grad beroende af
verklig temperamentsfrändskap. Hans
instrument, hvars omfång möjligen icke är stort,
har dessutom i alla händelser redan nu en
rätt utprägladt personlig timbre.
Det är dofter från skog och hed i hans
dikter; doft af ett obundet lif; doft af vildt.
Hör dessa strofer ur dikten »Jägarlust»:
Nu torkar linet på gärdesgård,
och humlen är skördemogen.
Röd som en räf och brun som en mård
lyser i hagarna skogen.
Det lider mot kväll, och solen går ned,
och boskapen kommer från betet.
Kring skogvaktarhuset står skuggan bred
från granhäcken längs med staketet.
Poemet är också i sin fortsättning rätt
typiskt för författaren. Det utmynnar i ett
halfnovellistiskt innehåll, som likväl icke
skänker oss exakt hvad det präktiga anslaget ger
oss rätt att vänta; och det är allt för många
dikter i samlingen, med hvilka det går på
samma sätt. Tag en annan af dem, en af
dem, som just i själfva anslaget ger de allra
bästa förhoppningarne, »Afskedssång» :
Nu trycken, trycken de kära händer,
som ledt er vandring och stödt er gång,
ty svalkan stiger från flodens stränder
och dagen lutar mot nedergång.
Det är en alldeles hänförande vacker
strof; den innehåller ingenting sökt och
ingenting banalt; den är helt och hållet
funnen. Men det, som sedan följer, är mattare,
är icke skrifvet riktigt med tryck på hvarje
ord, och poemet slutar med en sliten tanke,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
