Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 11, 12, December - Nya diktsamlingar. Af Hj. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i 84
dagboken.
klädd i slitna ord. Dock, samlingen
innehåller också mera än en dikt, som måste
betecknas som i det allra närmaste färdig och
afslutad konst. »Vild kärlek» är ett litet
örträffligt stycke. Inledningsdikten
»Fäderna» trampar fram på rytmer, som äro
ståtliga och kraftiga nog. Och af de två
»Midsommarvisorna» är den andra lika vacker som
den första är rolig.
Den vackraste af alla dikterna, och den
största i tonen, är likväl »För vägens vind».
Den gör ett intryck, som dröjer länge kvar.
Det hade varit lyckligt, om författaren i
detta sitt första dikthäfte kunnat förfoga
öfver ett något större antal dikter af lika hög
valör som denna; till gengäld hade han
måhända kunnat skjuta ut en eller annan duplett.
Hans debut hade då blifvit mera pregnant.
Som den är, är den i alla händelser mycket
vacker.
Hugo Gyllanders »Dikter» äro, också de,
sin författares opus i ; och det är icke
heller någon svag debut. Den långa dikten
»Dalibor», som inleder samlingen, intresserar
visserligen icke så synnerligt, men den är
ju också skrifven i öfvervägande praktiskt
syfte. Men ju mera man läser sig in i
boken, desto starkare blir man öfvertygad om
att man här står inför en ung diktare med
ett verkligt och kändt om också icke
alldeles nytt innehåll och med en redan långt
drifven form. Hr Gyllander är icke, som
Axel Karlfeldt, i öfvervägande grad
stämnings- och visdiktare; han skrifver tvärtom
gärna idédikter, i hvilka man utan stor
svårighet kan följa spåren af en andlig
utvecklingsgång. Hans utgångspunkt synes vara det
stadium i Viktor Rydbergs vandring, som
betecknas af dennes första diktsamling;
troligen har denna bok för Hugo Gyllander som
för så många af oss andra en gång, kanske
för icke så längesedan, varit nära nog ett
diktens och tankens a och o. Mästaren blef
ju med åren allt starkare i tron och allt sva-
gare i tviflet; men det har icke gått så med
lärjungen. Den punkt, till hvilken denne har
kommit, och som ju kanske blott är en
station på vägen, torde ha funnit sitt bästa
uttryck i dikter sådana som »Striden» och
»Sol-denären», af hvilka den första lider af en
väl stor gemensamhet med en del
åttiotals-poem, medan däremot den andra har en egen
och stark ton.
Men det är långt ifrån att samlingen
uteslutande består af reflektionsdikter i egentlig
mening. Författaren har tvärtom på många
stycken fått ett lyriskt sving, hvars äkthet
och behag icke kan misskännas. Hör första
strofen af dikten »Afton»:
Rundt omkring mig ett sorl jag hör
utaf röster som tala.
Solen sjunker och kvällen dör,
vågorna svartna svala,
vågorna svartna svala i ån.
Tätt invid mig och långt ifrån
hör jag röster som tala.
Förf. har i dessa rader med små medel
vetat att få in mycket af skymningens
mystik. Det är endast skada, att det i ett par
af de följande stroferna har smugit sig in
några allt för påtagliga reminiscenser från
»Tomten».
En utsökt vacker och själfull dikt är
»Mignon». Den har fyra strofer, en för hvarje
årstid; se här den, som målar våren:
Pilarna grönska, isar brista,
törsta narcissen ur jorden steg,
plogarne, blanka, skarpa rista
fårorna upp i myllsvart teg.
Hoppfull och käck som barndomsdröm
vårvindens ström
slår omkring kind och lockar blodet
susande upp, och tron och modet.
Lifvet är fagert och lätt som sång!
Tro mig och följ mig, Mignon, Mignon!
Det är en fin och frisk och lyriskt
sångbar ton i dessa vers. Jag fäster i det hela
rätt stora förhoppningar vid Hugo
Gyllanders diktning. Han har en fri andlig
horisont, och hans form har klarhet och ro.
Hj. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
