Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 11, 12, December - Musik. Af M. J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i 94
DAGBOKEN.
Konsertsäsongen började i höst ganska
sent, men var, såsom man finner af
ofvanstående förteckning, åtminstone under ett par,
tre veckor synnerligen liflig. Af utländska
kon-sertgifvare äro emellertid endast den norska
romanssångerskan fru Nansen och den framstående
pianisten Franz Rummel att nämna. Den
sistnämde har uppträdt på två konserter å
Operan och å en egen »afskeds»-konsert i
Musikaliska akademien, alla gångerna med stor
framgång men — för tämligen fåtalig publik.
Härför bär väl herr Rummel själf till en del
skulden, då hans spel med alla sina gedigna
egenskaper dock icke har något egentligt
rusande. Man hör honom spela med både nöje
och behållning, men har mycket svårt att bli
entusiastisk. Mest framstod han till sin
fördel som Schumannspelare, och mot hans
utförande af den store romantikerns sköna
a-moll-konsert skulle man möjligen kunnat
anmärka, att det någon gång saknade de stora,
breda drag, som först ge den Schumannska
musiken dess fasta konturer, men måste i
öfrigt gifva sitt fullaste erkännande åt den
stilsäkerhet och pietet, hvarmed han förstod
att framhålla alla de tusen skiftningarna i
denna musikaliska juvel. Utmärkt spelade
hr Rummel äfven Schubert och Mendelssohn,
och med sitt föredrag af Bachs kromatiska
fantasi med fuga å den sista konserten visade
han sig som en synnerligen lämplig tolk för
den gammal-klassiska musiken och som en
gedigen fugaspelare. Däremot förstod han
sig icke riktigt på den Griegska musikens
nordiska vekhet och sprudlande rytmer, och
Chopin spelade han visserligen briljant —
hans herravälde öfver tonen och särskildt
öfver alla subtila nyanser af piano och
pianissimo måste särskildt framhållas —, men man
saknade här fjärilsnaturen, geniet. Som jag
nyssosade, hr Rummels spel rusar icke.
A den första Rummelkonserten framförde
hr Nordqvist en symfoni af professor O.
Byström, ett aktningsvärdt rutin-arbete, där
särskildt den klangfulla, ehuru icke originela
instrumentationen är att framhålla, samt den
glänsande, ungdomligt friska, af
hofkapellet briljant spelade. ouvertyren till
Wagners »Flygande holländare», hvilken väckte
lust att få höra hela operan, som icke
gifvits i Stockholm sedan början af 1870-talet,
alltså icke på mer än 20 år. Operan
saknar ju nu icke krafter för dess värdiga
framförande, fru Östberg blefve nog utmärkt som
Senta, och hr Söderman har ju åtskilliga be-
tingelser att bli en god holländare.
Förmodligen behöfs icke mer än denna lilla
påpekning för vår driftiga opera-direktion, i
synnerhet icke i dessa Wagner-vänliga tider, för
att den skall gripa verket an. •—
Formlig sensation väckte hr Lundqvist å denna
konsert med sitt gamla glansnummer
Södermans Tannhäuser-ballad, oett af vår svenska
musiks standard works. A den andra
konserten medverkade den norske komponisten
Ole Olsen, bekant här förut genom sitt
sagospel Sven Orädd, som med måttlig framgång
gafs några gånger på Operan våren 1892. Hr
Olsen dirigerade nu själf förspelet till sin
opera »Stig Hvide», en betydligt braskande
komposition, som ställvis gjorde min af att
vilja imitera Mästersångare-förspelet, hvars
polyfona stil hr Olsen emellertid icke vågade
sig på, samt en »pianosuite» med
stråkorkester, en samling rätt nätta stycken, delvis
skrifna i norsk folkton. Som bevis på hr
Oisens originalitet kan anföras, att ett stycke
— jag tror, att det kallas mazurka — lät
som »Dovregubbens datters dans» ur Griegs
Peer Gynt-musik, anrättad å la Chopin. —
Programmet vid denna konsert utfylldes med
ett par. läckert instrumenterade
gammalfranska danser af Rameau, en verklig
bravurprestation af hofkapellet.
Någon symfonikonsert har jag icke heller
denna gång att annotera. Kanske det varit
operadirektionens mening, att de begge
Rum-mel-konserterna skulle bringa ersättning
härför? Om denna mening torde den dock stå
ganska ensam. Det är — rent ut sagdt —
verkligen en skam, att man icke i en stad
som Stockholm skall kunna få höra
åtminstone 6 à 8 reguliera (d. v. s.’ regelbundet
återkommande) symfonikonserter hvar säsong.
I alla andra större städer med något
afsevärdt utveckladt musiklif offentliggöres tidigt
hvarje höst data och fullständigt program för
vinterns alla symfonikonserter. När skola vi
komma så långt här i Stockholm? Att hr
Nordqvist denna vinter ämnar att bjuda oss
på nyheter eller repriser af intresse, är
emellertid att taga för gifvet. Jag tillåter mig i så fall
att rekommendera Brahms’ här tämligen okända
symfonier samt Tschaikowskys »Sinfonie
pa-thétique», som gjort succés litet hvarstans i
Tyskland denna höst. En i Tyskland f. n.
mycket omdebatterad komponist, som kunde
komma i fråga, är äfven Rich. Strauss.
Efter denna lilla digression återvänder jag
till min redogörelse. Fru Nansen väckte form-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
