Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 11, 12, December - Musik. Af M. J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96
DAGBOKEN.
emot en nyhet, Schumanns »Faust-oratorium»,
som måste hänföra alla genom sin ömsom
gripande, ömsom lyriskt sköna musik, trots
ojämnheter, till en del beroende på
kompositionens tillkomstsätt (vissa af de tidigare
scenerna skrefvos under komponistens sista
olyckliga år) men till en del också på den torftiga,
halft deklamatoriska stil, som Schumann
tillgrep vid komponerandet af Fausts härliga
monologer, hvilka, själfva fyllda af den
skönaste musik, för öfrigt väl knappast tåla att
komponeras annat än melodramatiskt. Att
Schumann själf kallat uppförandet af hela
verket en kuriositet, hvarifrån han måste
afråda, betyder emellertid ej mera än att han
förklarat alla sina tidigare kompositioner, som
jag tror ända till Kreisleriana, olämpliga för
konsertsalen. Lika väl som inga framstående
pianister häraf låta sig afskräckas att
framföra t. ex. Schumanns Carneval, så borde
icke heller hr Hedenblad häraf låtit locka sig
att nu stryka ouvertyren, som, ehuru icke
hörande till sin mästares bästa orkestersaker,
dock icke saknar sitt värde. Eller kanske
ansåg hr Hedenblad den för svår?
Onekligen har nämligen hr Hedenblad icke orkestern
i sin makt så, som önskligt vore. Precis det
samma, som man på sin tid förebrådde
företrädaren, hr Hallén, kan alltså nu och i
ännu högre grad läggas äfven sällskapets så
mycket efterlängtade nye dirigent till last.
Skola vi kalla det nemesis divina? — Af
solisterna äro här att berömmande nämna hr
Smith samt fröknarna Sidner och Thulin, den
sistnämda en hittills obeaktad, mycket lofvande
ung talang, på hvilken operadirektionen borde
ta väl vara. Hr O. Lejdström var däremot den
ointressantaste Faust, man gärna kan tänka
sig, ehuru han hade rikligt tillfälle att
briljera med sina vackra höjdtoner.
Återstår mig att nämna hrr Stenhamm&rs
och Bäcks första populära ■musikafton med
uteslutande franskt program, en icke särskildt
angenäm afton, trots det underhållande i
Saint-Saëns pianokvartett, opus 41, och
spirituella scherzo för 2 pianon, opus 87, där
han roar sig med att leka kurra gömma med
Rubinsteins kända briljanta vals.
Underhållande franska musikaftnar kan man nog få
många — på Operan, men i konsertsalen blir
det svårare. Att de gammalfranska
clavecin-kompositionerna af Rameau, Couperin m. fl.
kunna ta sig briljant ut på våra moderna
pianon, visade dock Annette Essipoff vid sitt besök
här för några år sedan. Hvarken hr
Stenhammar eller hr Bäck hade emellertid ännu
lärt sig den konsten, ehuru de i öfrigt som
alltid spelade mycket duktigt. Särskildt gjorde
den förstnämde furore med en rolig
»genrebild» af Godard, där man fick den gamle
troshjälten och krigaren Marcel, som vi alla
känna från Meyerbeers opera, lifslefvande
framför sig. Fröken Ek biträdde här med
behagligt sjungna sånger af Bizet m. m.
Slutligen har jag att från Operan
anteckna en repris af Flotows gamla urblekta
opera Martha, hvars återupptagande lånat sitt
förnämsta intresse från hr Ödmanns utförande
af Lyonels parti, som borde passa honom
förträffligt, men där han åtminstone ännu icke
tyckes känna sig hemmastadd. Med allt
erkännande åt hr Ödmanns vackra sång, så får
man dock medgifva, att då gaf hr Bötels
varma hjältetoner och rustikt friska
uppträdande på sin tid partiet en helt annan relief.
Fru Linden har excellerat som den skälmska
Nancy, som redan hörde till fröken Jungstedts
bästa uppgifter, och fröken Kragballe var en
— till apparitionen dock mer än till sången —
briljant lady, som blott kom afgjordt till korta
i den skotska folkvisan, och äfven hr
Sellergren var som Plumkett till sin fördel, ehuru
apparitionen verkade väl mycket salongsbonde
och portervisan sjöngs utan tillräcklig saft.
Här behöfdes ock friskt klingande höjdtoner,
något som hr Sellergren som bekant saknar.
Valkyrian gafs ännu vid den 8:de före
ställningen, den sista den upplefde före jul,
för mycket välbesatt salong och under lifligt
bifall, hvarför dess framtid tycks vara
betryggad. Af de uppträdande framställde fru
Östberg andra aktens scener enklare och
innerligare än förr och var nu en i allo perfekt
Sieglinde. Äfven de öfriga hade i allmänhet
trängt bättre in i sina uppgifter, hvaremot
rösterna läto något ansträngda. Särskildt
torde både Wotans och Brünnhildes
representanter, hvilkas kraftiga stämmor vid
forcering icke prestera idel välljud, ha godt af
någon tids hvila.
M. J.
Stockholm. Iduns Tryckeri Aktiebolag- 189-5.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
