Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Eleusis och de eleusinska mysterierna. Af Sam Wide. Med 5 bilder - Två fantasier. Af Marcel Schwob. Till svenska af A. L—n - Skelettet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30 6
SAM WIDE.
Om där några större hemligheter funnos,
så hafva de blifvit väl bevarade: den
siste hierofanten och den siste mysten
hafva tagit dem med sig i grafven.
Men det kan vara fråga, om det var
så stora hemligheter som meddelades vid
mysterierna. Man är nu för tiden
ganska ense om, att hemlighetsfulla läror af
dogmatisk art icke meddelats i Eleusis.
Om dylikt finnes ingen säker antydning
i den gamla litteraturen, och det skulle
dessutom strida mot allt, som vi eljes
veta om antik och sydländsk gudatro.
Fastmera måste vi antaga, att det hela
mera var afsedt att slå an på
känslostämningen, och att denna, som under
de föregående dagarna var väl förberedd,
ytterligare stegrades genom högtidliga
liturgiska hymner, dramatiska
framställningar ur gudinnans lidandes historia samt
möjligen äfven bländande ljuseffekter. I
religionen ligger öfver hufvud taget mera
vikt på, hur man tror, än hvad man
tror. Jag har redan nämt, att i Eleusis
äfven fanns ett sakrament, drickandet af
blandningsdrycken, som Demeter själf
hade tömt, och vi veta alla, att ett sa
krament af yttre ting behöfver så
oändligt litet för att vara verksamt. Där
kräfves hufvudsakligen »en ödmjuk och
förkrossad ande», ett hängifvet och fromt
sinnelag —■ och när allt kommer
omkring, har detta kanske utgjort de
eleu-sinska mysteriernas förnämsta mysterium.
TVÅ FANTASIER.
AF
MARCEL SCHWOB.
Till svenska af A. L—n.
SKELETTET.
EN gång låg jag en natt i ett hus,
där det spökade. Jag vågar
nästan inte tala om historien, ty jag
är viss på, att ingen kommer att tro mig.
Men säkert är, att det spökade, fast
ingenting hände, som pä andra af spöken
besökta ställen. Det var inte något
fallfärdigt slott, uppspetadt på en skogklädd
höjd vid randen af ett mörkt bråddjup.
Det hade icke stått tomt sedan
århundraden tillbaka. Dess sista ägare hade
ej dött på något hemlighetsfullt sätt och
bönderna korsade sig ej förskräckta, när de
gingo förbi. Intet blekt sken skymtade i
de förvittrade fönsterbågarne, då midnatts-
timman slog från stadens klocktorn.
Träden i parken voro inga popplar, och
barnen blefvo icke skrämda vid nattens
inbrott af hvita skepnader, som
skymtade mellan häckarne. Ej heller kom jag
till något härberge, där alla rummen
voro upptagna, och värden stod ej med
ett ljus i handen och ref sig bakom örat
för att till slut tvekande föreslå mig att
bädda i slottets låga kammare. Och
han tillade ej med skrämd min, att af
alla resande, som öfvernattrat där, hade
ingen kommit tillbaka och berättat sin
hemska död. Han nämde ingenting om
det diaboliska väsen, som man hörde om
natten på detta gamla herresäte. Jag
kände icke inom mig denna dådlust,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
