Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Två fantasier. Af Marcel Schwob. Till svenska af A. L—n - Skelettet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ FANTASIER.
319
som drifver en att fresta ett äfventyr,
och, hvad värre var, jag kom inte
heller på den sinnrika idéen att förse mig
med ett par ljusstakar och en
muskedunder. Jag tog ej det fasta beslutet att
vaka till midnatt och läsa en söndrig
volym Swedenborg, och jag kände icke
tre minuter före tolf en blytung sömn
sluta mina ögonlock.
Nej, intet inträffade af allt, som
brukar hända i dessa uppskrämmande
historier från spökhus. Jag kom från
järnvägen och tog in på hotellet »Tre
dufvor». Jag åt med god aptit, satte i mig
tre skifvor kött, stekt kyckling med en
härlig salad och drack en butelj bordeaux.
Mitt ljus slocknade icke och på
kakelugnsfrisen stod min grogg orörd, intet
spöke hade smakat på den med sina
bleka läppar.
Men just då jag skulle lägga mig
och ville taga min grogg för att sätta
den på nattduksbordet, blef jag litet
häpen att se Tom Bobbins i kakelugnsvrån.
Jag tyckte att han magrat mycket. Han
hade icke tagit af sig sin höga hatt och
var klädd i en mycket städad bonjour,
men hans byxben fladdrade på ett
ytterst oskönt vis. Sedan ett år hade jag
inte sett honom, hvarföre jag räckte honom
handen och frågade med en intresserad
min: »Hur står det till Tom?» Han
räckte fram sin ärm och lät mig krama
någonting, som jag först tog för en
nöt-knäppare, och jag skulle just uttrycka
mitt missnöje med detta dumma skämt,
då han vände sitt ansikte mot mig och
jag såg, att hans hatt satt på en blottad
hufvudskalle. Så mycket mer förvånad
blef jag att se honom hafva en
dödskalle till hufvud, som jag just känt igen
honom på hans sätt att blinka med
vänstra ögat. Och inom mig undrade jag,
hvilken förfärlig sjukdom så kunnat
vanställa honom. På hufvudet hade ’ han
icke ett hårstrå, hans ögonhålor voro
otrefligt urgräfda, och det som återstod
af näsan var inte mödan värdt att tala
om. Själf kände jag mig verkligen
generad att göra några frågor, men han
började att prata helt förtroligt. Han
frågade mig om sista kursen på
fondbörsen samt uttryckte sin förvåning, att
jag ej sändt honom mitt visitkort till
tack för hans notifikation. Jag
Svarade, att jag ej fått något sådant från
honom, men han försäkrade, att han
skrifvit upp mig på listan och gått
enkom och lämnat den till
begrafningsen-treprenören.
Nu märkte jag, att jag talade till Tom
Bobbins skelett. Jag kastade mig dock
ej ner på knä och utropade: »Vik
hädan, spöke, hvem du än månde vara, du
i din hvila oroade själ, som utan tvifvel
får plikta för något brott begånget här
på jorden, vik hädan.» — Nej, jag
tittade närmare på min stackars vän och
såg, att han var bra nog på dekis. Han
hade en melankolisk min, som gjorde
mig riktigt ondt att se, och hans röst
var förvillande lik en vasspipas dystra
läte. Jag trodde, att jag skulle pigga upp
honom litet med att bjuda honom en
cigarr, men han afböjde den och
ursäktade sig med sina dåliga tänder, som
tagit mycken skada af fuktigheten i
grafven. Naturligtvis frågar jag helt oroligt,
hur det var ställdt med hans kista, men
han förklarade, att hon var af mycket
godt virke, och att det endast var ett
smygdrag, som höll på att skaffa honom
reumatism i nacken. Dä rådde jag
honom att bära ylle närmast och lofvade
att min hustru skulle sända honom en
stickad väst med ärmar.
Strax därpå sutto skelettet Tom
Bobbins och jag med fötterna på
gallret vid eldstaden och pratade samman
helt gemytligt. Det enda, som
misshagade mig litet var, att Tom Bobbins
envisades att blinka med vänstra ögat, fast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
