Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Två fantasier. Af Marcel Schwob. Till svenska af A. L—n - Skelettet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
320
MARCEL SCHWOB.
han ej längre hade någon tillstymmelse
till öga, men jag lugnade mig själf vid
tanken på, att en annan vän, bankiren
Colliwobles, hade till vana att gifva sitt
hedersord, fast han ej hade mer heder
än Bobbins något vänsteröga.
Efter några minuters tystnad började
Tom Bobbins med blicken in i elden
följande monolog: »Vi tillhöra en bra
föraktad ras, vi stackars skelett.
Likkist-fabrikanterna logera oss afskyvärdt illa.
Man sätter på oss det allra tunnaste vi
hafva, en frack eller en smoking — den
här kostymen har jag måst gå och låna
af min indrifvare — och ändock finnes
det en massa poeter och gycklare, som
tala om vår öfvernaturliga makt och vårt
fantastiska sätt att sväfva omkring i
rymden och, hur vi fira sabbatsfester om
nätterna, när det stormar. Jag skulle
värkligen en gång hafva lust att taga
min lårpipa och slå in hjärnan på
en sådan där poet för att visa honom
hvad sabbat är, jag. För att nu inte
tala om de där kedjorna, som de låta
oss släpa på, och som skramla så
helvetiskt. Det skulle roa mig att veta, hur
kyrkvaktaren skulle kunna släppa ut oss
med en dylik attiralj. Och hur hysas
vi? I gamla usla kyffen, i kulor lagom
åt ugglor, i hål stoppade med nässlor
och lackviol, och ändock berättas öfver
allt om vålnader, som förfära de stackars
människorna och som utstöta hemska
rop. Jag kan dä inte inse, hvar det
förfärande hos oss sitter. Vi äro endast
något defekta, det är allt samman.
Klädde man oss bara snyggt, så skulle vi
med fördel kunna ses ute i
sällskapslifvet, för min del har jag sett karlar mer
förbi än jag göra fina eröfringar, men
med våra bostäder och våra skräddare
skulle vi ej lyckas något vidare. — Och
med en modfälld min betraktade Tom
Bobbins sitt skenben.
Själf började jag blifva riktigt rörd
vid tanken på dessa stackars gamla
skelett och föreställde mig deras lidanden,
där de ligga och mögla i sina trånga
kistor, när deras ben längta att
svänga om i en vals eller en scottish.
Och jag begåfvade Tom Bobbins med
ett par gamla pälsfodrade handskar
och en blommig sidenväst, som just
blifvit litet för trång för mig.
Han tackade mig något kyligt, och
jag märkte, att han började blifva
ondskefull i mån som han blef varmare.
Och nu igenkändejaggenastheltochhållet
Tom Bobbins. Och vi utbrusto i det
allra friskaste skelettskratt. Bobbins ben
skramlade när han skrattade på ett
särdeles njutbart vis, och i denna ofantliga
glädtighet märkte jag, att han blef
alldeles lefvande — och då började jag
blifva rädd, ty Bobbins i lifvet hade icke
haft sin like i att kunna kugga på en
en bunt aktier i och för uppdrifvande af
färgad guano i grufvorna i
Rostocos-tolados. Och ett dussin dylika aktier
kunde utan svårighet sluka ens räntor.
Han hade också ett alldeles särskildt
sätt att föreslå en ett ärligt parti piket
och att plundra en in på bara skinnet.
Eller att med den mest utsökta
behagfullhet klå en på poker. Och var
man så inte nöjd, drog han en vid
näsan och fortsatte sin progressiva
beskattning så godt det sig göra lät med
sin bovieknif.
Ja, och så kom jag att erfara ett
sällsamt fenomen, så helt olikt alla dessa
spökhistorier, nämligen, att jag var rädd
att få se Tom Bobbins, skelettet, blifva
lefvande. Ty jag mindes, att han lurat
mig en massa gånger, och att min vän
Tom Bobbins från fordom var särdeles
slängd i att leka med knifvar, samt att
han i ett ögonblicks distraktion hade
skurit ut en remsa ur min högra vad.
Så när jag nu märkte, att Tom Bobbins
var Tom Bobbins och intet längre alls
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
