Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 5, Maj - Musik. Af M. J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 6
DAGBOKEN.
MUSIK.
K. OPERAN.
Maj lo. Carmen.
> " 12. Festföreställning med anledning af fyra-
hundraårsdagen af Gustaf Vasas födelse.
> 13. Lohengrin.
» 15. Pajazzo. På Sicilien.
> 18. Trubaduren.
» 22. Den vilseförda.
» 31. Faust.
KONSERTER.
Maj 5. Musikföreningens konsert. (Kiels Kristus).
s 6. Femte kammarmusiksoaréen.
» 8. Sjögren-konsert.
» 10. Hr O. Bergströms matiné.
Månadens anmärkningsvärdaste
musikaliska tilldragelse är utan gensägelse
den af hrr Aulin och Stenhammar gifna
Sjö-gren-konserten, icke på grund af programmets
egen beskaffenhet — inga nya kompositioner
framfördes, och Sjögren-konserter ha vi haft
förut — icke heller på grund af
utförandets förträfflighet, ty det kunde tvärt om
ge anledning till en och annan anmärkning,
utan på grund af den lifliga hyllning, som
då af den talrika och distingerade
publiken ägnades den geniale komponist till så
många vackra sånger och intressanta
piano-och kammarmusikverk, som vi med stolthet
kalla vår. Emil Sjögren har icke alltid rönt
det erkännande, han kunnat hafva rätt att
vänta, äfven om han inom en trängre krets
af musikvänner sedan länge varit högt
skattad. Många af hans sånger ha dock redan
i åratal varit sjungna i vidare kretsar, och
nu kom denna konsert såsom en på sätt
och vis officiel bekräftelse på hans stora
betydelse och detta i samma vefva, som han
fått två års förlängning af sitt komponistgage,
efter hvad det sägs, mot musikaliska
akademiens tillstyrkan, som därigenom gifvit ett
nytt bevis på sin ömhet om den
fosterländska tonkonsten. Låtom oss minnas, att
hvarken Berwald eller Söderman på sin tid hörde
till hennes skötebarn. Och dock är det just
dessa namn som med all säkerhet skola i en
framtid med den starkaste glansen stråla oss
till mötes ur den svenska musikens panteon.
Och jämte dem kommer man förmodligen att
nämna Emil Sjögren, som är en af de främste
på sitt gebiet, romansens. Jämte A. F.
Lindblads visor, hvilka ju äro klassiska, äro
nämligen Sjögrens sånger de i sitt slag förnämsta,
som Sverige frambragt. Södermans sånger
vid piano äro jämförelsevis mindre märkliga
— det är icke på detta område, han har
betydelse — och J. A. Josephson, Geijer m. fl.
kunna väl först nämnas i andra rummet.
Det som är mest karakteristiskt för
Sjögren är kanske hans pianosats med dess
originela harmonier, han påminner i detta
afseende om Robert Schumann, som också nästan
alltid skref rent pianistiskt — äfven för
stråkinstrumenten. Man kan i detta hänseende
icke tänka sig en större kontrast till honom
än Aug. Söderman, som framför allt var
orkesterkarl och detta i den grad, att hans
enda pianohäfte »Fantasier à la Almqvist»
nästan förefaller som en samling
orkesterstycken i klavérutdrag. I Sjögrens senare
sånger träder också pianostämman allt
starkare i förgrunden, under det att sången ofta
blir rent deklamatorisk. Häri kan han någon
gång ha gått för långt, ofta har han dock
just på detta sätt med verklig genialitet lyckats
träffa den rätta stämningen i de dikter, han
tolkat. Jag erinrar exempelvis om hans musik
till Heidenstams »Molnet». Karakteristiskt nog
undviker han till och med att kalla sina sista
vokalkompositioner för sånger. Men finns det
också icke sångmelodi i äldre mening i dem
alla, så finns där emellertid alltid rik
musikalisk substans.
Att dock Sjögren under sin tidigare
period frambragt en mängd sånger i vanlig
mening af stor skönhet, det är så kändt,
att det väl icke behöfver särskildt framhållas.
Hr Aulin spelade nu på sin violin »Og jeg
vil drage», »1 seraljens trädgård» och »Du
schaust mich an mit stummen Frågen» (ur
Julius Wolffs Tannhäuser, opus 1 2), och
grefvinnan Taube, som medverkade, sjöng »O
säg, du enda kära», »Det första mötet» och
en henne tillägnad sång ur Victor Hugos
»Les orientales». Lämpligare hade naturligen
varit om en med Sjögren fullt förtrogen
romanssångerska, exempelvis fru. Sterky eller
Sigrid Wolff eller den främste
Sjögren-sångaren, Johannes Elmblad, kunnat medverka, men
detta lät sig ju inte göra, och grefvinnan Taube
sjöng med rätt mycken förtjänst, ehuru roman-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
