Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - En uppgörelse. Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28 PER HALLSTRÖM.
ögonen, hans blick har samma lågande
och oroliga djup som förut.
Är det allt? frågar han.
Och nya tankar växa upp hos den
döde och taga ljud.
Nej, du har rätt, det är icke allt.
Jag verkade, jag var en rätt betydande
man. Till många talade jag, det finns
kanske en och annan, som minns ett ord
ännu. Jag skref böcker också, kloka och
vackra böcker, poesi, konst, där jag
väfde samman hvad jag rönt och drömt
af sorg och glädje och skönt och fult,
så väl afvägdt, att det hela var skönt,
och att läsaren satt och stirrade öfver
det och tänkte: lifvet är bra stort, och
det är angenämt att känna det så. De
böckerna kanske läsas en femtio år,
sedan skrifva professorer om dem, och
kanske läser folk hvad de skrifva.
Men den främmande vänder ännu ej
bort sin blick.
Hvad har du gjort af din själ, frågar
han igen, jag menar icke de idéer du
snappat upp eller tänkt ut och lekt
med?
Och den döde känner nya tankar
kvälla fram och ta ljud.
Du har rätt, säger han — om jag
också en gång för alla får ta förbehåll
mot det ordet, du nöter på — där var
också annat. Jag kände också, jag lät
icke bara förståndet råda. Ibland
handlade jag till och med, gjorde godt, fast
jag icke är säker, att det var det.
Medlidandet är en reflexdrift, och det står
mig som ovisst, om det hjälper till att
föra utvecklingen framåt eller ej, det är
blindt, och hvad det gäller är se.
Egoismen är sammanväfd med den kraft, som
för lifvet vidare, som kanske är själfva
lifskraften, driften att ge lif åt
efterkommande, medlidandet är egoismens
motsats — jag har ofta grubblat öfver det
där.
Den främmande trycker handen hår-
dare mot hans bröst, och mannen
tycker sig förnimma, att hans hjärta slår
ännu. Och den främmande talar.
Där, säger han, där, i det som
skälfver under mina fingrar, har du icke känt
där i stunder af din största sorg och
din största glädje, i stunder då åsedd
orättvisa tryckt hjärtat samman, eller då
allt var dig kärt, och du velat se din
kärlek brista ut i strålar och glänsa på
allt, har du då inte känt, att där, långt
djupare, än din lilla tankes lek nått,
där, i rätt och orätt, var ditt väsen? Har
du inte känt och vetat, att du är till,
om också världen omkring dig ramlar
som skuggor och förintas, att det är du
som skapar din värld, att den bara är
dräkt och höljen för den kraft, som är i
dig, att utan den form du ger den i din
förnimmelse har den ingen gestalt. Och
mera! Innerst inne i detta, som du
känner är allt, där är en obetvinglig
trängtan att lösa upp det förvirrade och
smärtsamma, att som segrare i ditt eget
väsen nå till ro.
Den döde tänker igen, och hans
tankar få ljud.
Jag har känt något dylikt ibland,
säger han, men det var egoism och
själf-bedrägeri. Det du säger, har du inte
funnit på, det där om yttre världens
relativitet, det har jag läst, men den
hjärna, som tänkte och formulerade det
först, har resignerat i form af blommor
och gräs på en graf. Resignation är
det som tillkommer oss, icke individen
men släktet är stort. Släktet i
utveckling realiserar något, vi så godt som
intet.
Och vill du inte lefva och se, hvad
släktet realiserar?
Det kan jag inte, och, uppriktigt sagdt,
är det mig tämligen likgiltigt. Jag grep det
ordet, »utveckling», därför att det var det
enda jag hade att ta till, och därför att det
ropades så muntert, men verkligen trott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
