Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Före natten. Fem dikter af Emil Linders - Före natten - Bön för den älskade - Min sista bön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
462
emil linders.
Min hand skall tåligt söka tiggarkäppen,
ty nyss den mötte din; jag bär min nöd
stolt som en kung bär dok med gyllne
knäppen.
Gif, älskade! Än är din anblick min,
än kan ditt ögas språk jag tolka,
men snart uti en värld jag stänges in,
som blott min aning kan befolka.
Ett lifvets, längtans ord den arme säg,
gif mig vår kärleks första, enda möte!
Må se’n i mörker gå den blindes väg;
— i minnet af all sällhet i ditt sköte,
som skänktes honom med det ordet »äg»,
han vore rik, hur än hans dag förflöte!
^
BÖN FÖR DEN ÄLSKADE.
J^ag, som har tusende flinka fingrar,
beskydda min kära!
Natt, du som helar, sofver och skingrar,
var huld mot min kära!
I timmar och stunder, minuter, sekunder,
jag ropar i böner till Eder.
All rågan af glädjen min kära tillstädjen,
förjagen, slån sorgerna neder!
Vind, som far fram, där min älskling vandrar,
slut till hennes öra!
Låghet, som sudlar, och lögnord, som
klandrar,
hon icke mä höra.
Den rena, den skära må intet få lära
af ondskan, som fläckar ett sinne.
De änglar, som drömma i ögonens gömma,
må alltid få dväljas därinne! —
Herre, du vet, att mitt syndaniåtts råga
jag stundligen fyller;
låt mig dock sona med smärta och plåga,
hvad henne man skyller!
Må, när lifvet dalar, i himmelens salar
till intet hon vara förvunnen!
Må i domens vånda så ren hon stånda,
som här hon af mig blef befunnen!
MIN SISTA BÖN.
JQen dag, som utaf dagar blir min sista,
jag ödmjukt ber i dödens andedrag:
— O Herre, låt mig se en enda gnista
utaf den glöd, som var min högsta lag!
Den gjort mig stark; mitt hjärta fick ej brista
för kvalen eller sorgens hårda slag.
Ack, förr’11 min kropp sluts in i kista,
skänk mig en skymt af evighetens dag!
På lifvets vandring ofta sällsamt nära
jag skönjde skuggan af din skaparsjäl,
men blott så svagt, som vi se fjärran kära.
Ack, låt mig, Gud, re’n såsom stoftets träl
få se en flik utaf din glans, din ära,
utaf den kraft, som gjort, hvad jag gjort väl!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
