Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Unga danska diktare och skildrare. Af Algot Ruhe. Med 7 bilder - II. Skildrare - Gustav Wied - Niels Möller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
472
algot ruhe.
hvarje deras minsta handling. I hr Wieds
sista samling berättelser: Lystige Historier
visar sig hans stora förmåga i
anordnandet af effekter, hans skarpa iakttagelse och
hans goda humör i full utveckling. Tack
vare den lätthet, med hvilken han får oss
att tro på sanningen af det vi skratta åt,
skiljer sig hr Wied såväl från de franske
fantaisistes, en Grosclaude, en Alphonse
Allais, som från amerikanarna. Ty för att
kunna skratta åt upplösningens knalleffekt
hos desse, måste vi godvilligt acceptera
deras dristiga förutsättningar och vansinniga
uppslag. Hr Wied däremot håller sig
ständigt inom sunda förnuftets gränser och
företager aldrig klownsprång. Han gör
kar-rikatyrer i modern stil utan groteska
öfver-drifter, men rika på latenta tankar.
Visserligen händer det, att hans obändiga
fantasi fördjupar sig i motiv, hvilkas
osannolikhet är påtaglig, men det måste erkännas,
att han då aldrig genom drastiska detaljer
sätter läsarens medgörlighet på allt för
hårda prof. Hur uppsluppen och pratsam
han än kan vara, blir han dock aldrig
lämnad i sticket af sin goda artistiska smak.
Han tycks på ett hår veta, hvad läsaren
kan tåla utan att tröttas.
Man har smått klagat öfver att hr Wied
i sina skildringar icke ådagalägger någon
bestämd moralisk afsikt. Denna
beskyllning är i hög grad orättvis, dels därför
att man verkligen kan lära moral af
månget satyrspel och mången novellett, dels
därför att det rent af är en förtjänst att
denna moral icke flyter på ytan eller är
aforistiskt formulerad. Hr Wied, som i
grund förstår den klassiska konsten:
ri-dendo dicere verum, är tillika modern nog
att icke förväxla rangföljden mellan en
diktares moraliska och konstnärliga plikter. Vi
hafva modellerna till dessa konstverk så
nära, att vi allt för ofta i skildringen blott
se ett troget och leende porträtt, men det
kan komma en tid, då de realistiska
detaljerna förlorat sin aktualitet; då skall man
bättre kunna skönja, hvad dessa tidstrogna
bilder rymma af filosofisk och moralisk
symbol. Don Quixote’s läsare skratta icke
i våra dagar så högt, att de kunna
förväxlas med dårar: blott ett skarpsinnigt
småleende röjer, att de meditera i
humoristens anda. Jag kan icke önska hr Wied
någon ljufvare lott än denna, mot hvilken
han redan sträfvar: att i lifvet vara om-
tyckt och populär som en kvick och
underhållande diktare och efter döden
beundras-och vördas som en snillrik filosof.
NIELS MÖLLER.
Redan från början har tydligtvis hr Niels
Möller kommit öfver ens med sig själf att
icke låta något enda stycke lämna
skrif-bordslådan, innan det bestått profvet inför
hans säkert skolade smak och befunnits
fullkomligt i sin art. Förhållandena hafva
gifvit hr Möller rätt i hans diskreta
beräkning, att ett ansedt namn säkrare vinnes
genom en utsökt än genom en flödande
alstring.
Hr Niels Möller debuterade 1888 med.
en diktsamling, Efteraar, hvarpå följde en
samling berättelser, Hændelser, 1890.
Under de följande åren utgaf han tre
poetiska öfversättningar: Aiskylos’ Agamemnon,
Sofokles’ Antigone och Robert Brownings
Granatæbler. En ny samling berättelser,
Koglerier, (trollerier) utkom 1895.
Under kritiker är märket N. M. ofta synligt
bl. a. i 111. Tidende och Nordisk Tidskrift.
Mellan utgifvandet af Hændelser och
Koglerier ligger en tidrymd af fem år, en
lång tid i en ung författares lif, men dock
är en tydlig skillnad i dessa samlingars
värde knappast märkbar, och det händer
en lätt, att man någon tid efter läsningen
har svårt att minnas, huruvida en viss
berättelse är att söka i den ena eller den
andra samlingen. Utan att noggrannt känna
de olika berättelsernas födelsedagar är det
icke möjligt att bestämma denne
författares utvecklingskurva.
På ett fåtal när sluta hr Möllers
berättelser med en pointe: en vändning, en replik,
en iakttagelse, som utlöser den uppsamlade
dramatiska spänningen och kastar ett
förklarande ljus öfver den framställda situationen.
Denna pointe är alltid väl funnen och
uttalad med diskret säkerhet. Den är icke
någon störande knalleffekt utan snarare en
logisk om än oväntad slutföljd af det som
blifvit berättadt. Hr Möller nedlåter sig
aldrig till en bagatellens apoteos till fördel
för sina slutord. Af hr Möllers sexton
noveller utgöras fem af fantasier, tänkta
monologer skulle de kunna kallas, tre af
dialoger, muntligt uttryckta fantasier, och resten
af händelser. I fantasierna uppenbaras tyd-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
