Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Resignation. Berättelse af Jacob Hilditch. Öfversättning från norskan af B. M. Med 2 teckningar af Dörnberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
S 6
jacob hilditch.
med för rexten — vi ha lefvat och
regerat och missbrukat vår Herres namn,
och nu har vi det som vi har det; nu,
då han skulle kunna hjälpa oss, om han
ville, nu har vi ställt oss så illa med
honom, att det skulle vara rent af skamligt
att be honom.»
»Jag blir inte klok på det här, jag,
Karsten, du, det blir rent svart för mig.
Du talar så underligt. Ar det ingen
annan, som kan hjälpa oss dår»
»Nej, Ane Maren, här kan ingen
annan hjälpa — ingen annan än vår Herre,
för det är just ett lotteri, dom kallar’t,
ser du.»
»Lotteri!»
»Lotteri du! Ah så trefligt vi skulle
kunna få, du Ane Maren!»
Ane Maren lät förklädet falla från
ansiktet.
»Jag tar och drar en sug ur snuggan
din jag, Karsten, så får du min själ te’
å berätta.»
»Hysch, hysch, svär inte, Maren!»
»Nej men gå på då, Karsten.»
»Jo, ser du Ane Maren, jag har vatt
i sta’n.»
»Ja, jag vet det.»
»Ja, ser du, och där var det bazar.»
»Bazar?
»Bazar, ja! 1 bönhuset för
hedningabarnen, sa’ dom; och jag gick in, jag;
tio öre kostade det. Ah, så mycket
grannt har jag aldrig förr sett i hela
mitt lif, Maren. Ah, du min store! Där
fanns dockor, som både kunde låta igen
ögona och skrika, fina luktvattensflaskor
med rosor utanpå, tobakspipor och allt
det, som rart var. Men kan du tänka
dig, hvad det var för annat rart, som
fanns där? Ah nej, det vet du inte. Jo
du, det var en liten dosa. Gud förlåte
mig, om den var större än en cigarrlåda,
och när man bara skrubba vid den med
en nyckel, så började den att spela. Ah,
så vackert! Och i ett kör, du, flerfal-
diga gånger och så många olika
melo-dejer. Först var det en hambo, ser du,
sä ett litet knäpp i den, och så var det
en galopp. »Sjömansbruden» spelte den
också. Ja, maken har en aldrig sett.
Där stod den lilla usslingen och spelte
af sig själf hela kvällen. Ah, så vackert,
du! Fortepiano, munharmonika, fiol,
dragspel — alltsammans är bara usselhet
emot den där lilla dosan på bazaren!
Och ingen konst var det att dra opp den
heller! Bara ett par knyckar med
nyckeln, och så la den i väg. Ah Herre
Gud, den som kunde komma åt den.»
»Ja, men du kan väl inte få’n, du
Karsten?»
»Jo visst kunde jag det. Det var ett
slags lotteri ser du, Maren, Den som
bara har lycka med sig, får den för tio
ore.»
»Nej, har tnan någonsin hört på
maken. »
»Ja, det kan en då säga! Jag tog
två nummer, och vinner jag, skulle vi
minsann ha det trefligt.»
»Ah Gud tröste oss, så stor lycka
får vi väl aldrig. Barn har vår Herre
nekat oss, och olyckliga blefvo vi den
gången vi kommo att slå ihjäl grannas
fåra, och det fastän vi först tittade i
korten, innan vi gjorde det, och skam och
spektakel fick vi den gången vi hittade
på att i all oskuld gå julbock till gamle
prästen, inte kunde vi veta, att klockan
var half tre om morgonen, nyårsnatt som
det var och trefligt för rexten. Nej,
Karsten, jag tycker att allting har gått pä
tok, jag, jag har inte stor tro på tur,
och det fastän jag tycker, att det inte
vore för mycket, om det ville arta sig
för en gång.
Nej, då tycker jag det vore mycket
slugare, om du toge ett par nummer till,
du Karsten.»
»Det med, Maren, det med; men du
min store, om Han ändå hjälpte oss att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
