Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Resignation. Berättelse af Jacob Hilditch. Öfversättning från norskan af B. M. Med 2 teckningar af Dörnberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
resignation.
so/
vinna! Det är inte samma sak för dig
du; du har inte sett speldosan du, men
jag har både hört och sett på den hela
kvällen, och det säger jag, att om vi
vunne den •— ja, jag säger inte mera,
men bra trefligt skulle vi då ha.
»Vi får ta ett par nummer till,
Karsten .»
»Och så bete oss kristligt du, Ane
Maren.»
Den kvällen tog Karsten Steinkroken
fram psalmboken, som låg i
verktygslådan under sängen, och Ane Maren svor
inte mer än högst nödvändigt.
Den natten låg Karsten länge vaken
och funderade fram och tillbaka. Bara
han kunde bete sig så, att speldosan
blefve hans! Sådan otur det var, att
vår Herre var så svår att få besked af;
ett ordentligt svar kunde en ju aldrig få.
En kunde ju be och be i all evighet,
men en fick ju aldrig veta, om vår Herre
ville hjälpa förr än en såg det — och
då var det ofta för sent, och då hade
en stackare under tiden gått och
försummat sig. Till exempel den där gången
med katten, då Maren och han hade gått
till staden och inte kommit ihåg att
stänga katten ute, förr än de redan voro
framme i staden. Då hade han bedt så
verkligen vackert till vår Herre, att han
måtte styra katten, så att den inte åt
upp siskan deras, ty han hade haft
Han-sepojken i öfver åtta är, och nu var den
så tam, att den flög lös och ledig
omkring i rummet och satt på bordet och
spisade med dem — och så den kunde
sjunga se’n! Den gången hade han
litat på vår Herre, men se det hjälpte
inte! Då han och Ane Maren kommit
hem om kvällen, satt just katten med
siskan i munnen. Om bara vår Herre
den gången varit så reel och uppriktig
att på ett eller annat sätt låta honom
förstå, att han inte ville hålla styr på
katten, hade han redslat det själf genom
att helt enkelt gå hem och schasa ut
katten, och då hade Hansepojken lefvat
den dag i dag. Nej det stod inte till
att förneka, att vår Herre inte var
alldeles så som man kunde önska, och det
var något hos honom, som en inte kunde
bli klok på. , ,.4
Om han nu bara kunde vara säker
på, att vår Herre ville hjälpa honom med
speldosan, så behöfde han ju inte ta’ fler
nummer, då fick han ju den i alla fall:
men så länge han inte var säker, så fick
han ta så många nummer han kunde rå
med — och kanske inte det en gång
hjälpte, om vår Herre inte ville. Nej,
han kunde inte bli klok på, hur han skulle
göra, han visste hvarken ut eller in.
Detta var ju ändå på det hela taget
någonting för vår Herre. Lotteri var ju
just någonting för Honom; där kunde
Han ju dela ut precis som Han ville.
Om det bara vore något, som han
kunde lofva vår Herre igen. Att lofva
vår Herre att inte mer svära eller dricka
sig full, det var ju egentligen ingenting
det; det var bara något, som han kunde
säga till vår Herre, att han var lika nöjd
med, bara han fick dosan. — Ah nej,
han fick allt lof att fresta på med ett
Fader vår, bara han nu kunde det
ordentligt.
Han kom så långt med bönen, att
han hann till det som handlar om vårt
dagliga bröd — där stannade han meel
ens och sade: Hjälp mig hellre till
speldosan, så får det gå med det dagliga
brödet som det kan en stund bortåt.
Nu tyckte han, att han hade gått så
långt han kunde; längre kunde han inte
gå, och nu föll det liksom frid öfver
honom. »Du skall få se, att vi kanske får
den», voro hans sista ord till Maren,
innan han somnade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
