Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 3, Mars - Teater. Stockholms teatrar. Af E. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 6
DAGBOKEN.
unge författaren skall reda sig på ett annat
område, men det kräfver afgjordt aktning och
erkännande för hvad han denna gång gifvit.
Fientligheterna mellan nybyggarne och lapparne
i den nordligaste delen af vårt land erbjuda
utan tvifvel många dramatiska konflikter,
kulturens, d. v. s. bofasthetens och brännvinets,
segrar öfver naturfolkets nomadlif och
renmjölk vinnas ej utan blodiga orättvisor,
som tåla att tänka på, och den utdöende
stammens öde kan väcka äfven de ej direkt
intresserades deltagande. En sådan konflikt,
en sådan orättvisa är det som i detta stycke
vackert och varmt skildras, och ett sådant
deltagande bemäktigar sig gärna åskådaren.
Hvad som kan hafva drifvit herr Fredrik
Nycander att skrifva »Käringregemente» är
svårare att förstå. Hvarken uppslag eller
behandling äro nya, om ock scenen hittills
varit befriad från dylika vidrigheter — i
Strindbergs ouppförda smådramer finnas de,
men där återgifna på trots och med en
stinkande realism; herr Nycander har försökt göra
en underhållande komedi men enligt mitt
förmenande ej lyckats. Han har ej den humor
som kräfves för att Lundbom skall bli
något annat än en mes och Wester något
annat än en ointressant slusk, och ingen
humor i världen kan rädda Madam Lundbom.
Lisa var, främst genom fru Stavenows enkla
och varma spel, den minst sagdt enda
njutbara företeelsen, ty fröken Ohlssons Calle var
ju visserligen lustig nog, men det, som skulle
vara det lustigaste med honom,
karamellpåsen, hade han snattat, när han burit skor
till herr Lundqvists »Småflickor». »Tre fruar
och en man» är en mycket lustig fars, som
gafs med lif och fart.
Oscar Wildes »Solfjädern» handlar om att
vi så litet känna oss själfva och hvarandra,
att vi böra akta oss för att någonsin kalla
den ena människan god, den andra dålig, eller
för att inbilla oss, att vi veta hvad vi vilja,
eller hvarför vi vilja det ena eller det andra.
En konsekvens af denna lara är äfven att
pjesen slutar utan några förklaringar de
spelande emellan, det är fortfarande ingen som
vet, hvar han har de andra, alla bedraga alla,
och förf. nedlägger pennan med ett skeptiskt
småleende, blaseradt och hjärtlöst om man
så vill, men dock som gentleman och
världsman. Stycket intresserar mycket, handlingen
är spännande, den engelska miljön skarpt
poin-terad, karaktersteckningen djup trots den lätta
ironi, som hela tiden spelar på ytan, och
dialogen förträfflig. Således på det hela en värdig
fortsättning på Vasateaterns utmärkta
repertoar i vinter! Äfven i den sceniska
framställningen följer teatern sina bästa
traditioner-här så väl som i »Midnattssol». Fröken
Gottschalk går framåt med stora steg, det
har kommit energi och fart på samma gång
som värdighet och balans i hennes spel, och
det naturliga behag, hon alltid ägt, finnes
kvar. I »Älskog», »Midnattssol» och
»Solfjädern» har hon haft stora och svåra
uppgifter af skilda slag och löst dem msd
stigande framgång, detta gör en ung
skådespelerska ej utan mycket arbete under god
ledning. Herr de Wahl hade i »Midnattssol»
en roll, som låg förträffligt för honom, men
där ock mycket af det nervösa, öfverdrifvet
sensibla maneret kom igen; som lörd Arthur
lade han i dagen några nyare sidor af sin talang,
han hade mera manlig värdighet och mera
salongshållning än förr. Fru Håkansson är
den fullfärdiga konstnärinnan, som står på
sin tekniks middagshöjd, hon gjorde därför
sin> svåra roll med all den bravour och finess
man kunde vänta, utan att egentligen
öfver-raska; jag vågar ej afgöra om det är hennes,
författarens eller regissörens fel, att ej den
första entréen gör mera våldsam effekt, det
kan dock svårligen vara regissörens, ty han
kunde ju ha lärt sig af Furstinnan Gogol hur
den kunde hafva arrangerats. Herr
Svennberg uppträdde på ett nytt fält med stor
framgång, men jag tror, att stycket vunnit,
om han och herr Byström bytt roller,
den senare var ej nog varm och sympatisk
i Darlingtons roll. Öfriga roller gåfvos i
i båda dessa program på det hela lyckadt,
särskildt äro att nämna i »Midnattssol»
herrar G. Ranft och Eliason.
E. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
